Karl Henrik Johan

Margot Wallström med ett argument som inte är hennes, vars ursprung har Unionens herrar (och delikatessimporterande damer). Man kan föreställa sig att Margot uppskattar Carl Bildt på många sätt. De är ju kolleger, bl a. Det finns många som jag har arbetat med och träffat i mitt liv som jag också uppskattat som kolleger. I övrigt har jag kanske avskytt dem. Om Margot verkligen hade haft en ideologisk kompass (varför inte moralisk för den delen) så hade hon klarat av att göra denna distinktion.  Men Wallström har varit den perfekta sossen. I rörelsen är det fult att göra karriär, man är ett kollektiv. Då skyfflar man istället fram Wallström som ett bra exempel på hur en oskolad individ från ingenstans klarar av att göra ett till synes högkvalificerat jobb, bara man har uppbackning från andra och ett par internkurser vid sidan om (nu behövs det förvisso inte mer än så för att utföra politiskt arbete, det är inte direkt rocket science). Bildning ger integritet och värdighet, man kan vara säker på att man har rätt. Har Margot verkligen läst något av Marx? Av Lenin?*  Inser hon inte att hon spelar imperialismen i händerna med sitt nya fördrag? Mer delikatesser ska färdas i Europa och mer vapen ska tydligen säljas.

* Jag förväntar mig här, fräckt nog, att en av arbetarörelsens främsta företrädare har läst och förstått det teoretiska material rörelsen, i mångt och mycket, bygger på.

Jag tror inte Margot Wallström är ondskefull, bara korkad. Genomkorkad, förslavad, oförmögen att tänka själv. Som alla andra ondskefulla människor.

Uppdatering:

Via bloggen Vänsterekonomi hittar jag en länk till en gammal Ordfront-artikel jag minns att jag läst men som nu finns på nätet.

Jag tänkte skicka runt nedanstående redogörelse för en klassisk liberal hållning till andra liberaler här i landet. Författaren till texten är Noam Chomsky - försvarare av Pol Pot, Hitler och Spökplumpen. Detta kommer att få många liberaler att rygga tillbaka, vilket ju är synd.  Därför funderar jag på att påstå att Per Ahlmark skrev texten en gång på fyllan. Hans stora geni är ju väl omtalat i den liberala rörelsen och på ett sådant geni stör inte ens en mild, moderat alkoholpåverkan. Tänkbara kandidater för mina mailutskick är, än så länge: Timbro samt Magasinet NEO (vilket förvisso är samma sak), Birgitta Ohlsson (vars liberala stöd och support till det försvarslösa och avslappnade Israel kan behöva teoretisk förankring), Jan Björklund (efter hans intresse för modern liberal pedagogik) samt FRA. Jag förväntar mig inga invändingar mot nedanstående definition, men om de skulle uppstå har jag förberett mig. Tänkbara invändingar kan, högst hypotetiskt sett vara:

“Ja, så kan man också se det. Alla har vi olika tolkningar.” - Ett mycket kraftfullt argument som dominerar våran civilisation, just därför bör vi bejaka det. Det finns ju, som vi alla vet, inte något som är rätt eller fel.

“Nej, det här stämmer inte, Noam Chomsky/Per Ahlmark är i så fall kommunist” - Det är förvisso sant att Noam Chomsky är kommunist, enligt Marx egna definitioner, som ju var liberal enligt Chomsky. Frågan är om Per Ahlmark skulle trivas som kommunist, jag är inte säker.

Classical Liberalism

Classical liberalism asserts as its major idea an opposition to all but the most restricted and minimal forms of state intervention in personal or social life. Well this conclusion is quite familiar, however the reasoning that leads to it is less familiar and, I think, a good deal more important than the conclusion itself.

One of the earliest and most brilliant expositions of this position is in Wilhelm Von Humboldt’s “Limits of State Action”, which was written in 1792, though not published for 60 or 70 years after that. In his view: “The state tends to make man an instrument to serve its arbitrary ends, overlooking his individual purposes. And, since man is in his essence a free, searching, self-perfecting being, it follows that the state is a profoundly anti-human institution.” That is, its actions, its existence, are ultimately incompatible with the full harmonious development of human potential in it’s richest diversity. Hence incompatible with what Humboldt, and in the following century Marx, Bakunin, Mill, and many others, what they see as the true end of man. And for the record I think that this is an accurate description.

The modern conservative tends to regard himself as the lineal descendant of the classical liberal in this sense, but I think that can be maintained only from an extremely superficial point of view, as one can see by studying more carefully the fundamental ideas of classical libertarian thought as expressed, in my opinion, in its most profound form by Humboldt.

I think the issues are of really quite considerable contemporary significance, and if you don’t mind what may appear to be a somewhat antiquarian excursion, I’d like to expand on them.

For Humboldt as for Rousseau, and before him the Cartesians, man’s central attribute is his freedom. “To enquire and to create, these are the centers around which all human pursuits more or less directly revolve.” “But,” he goes on to say, “all moral cultures spring solely and immediately from the inner life of the soul and can never be produced by external and artificial contrivances. The cultivation of the understanding, as of any man’s other faculties, is generally achieved by his own activity, his own ingenuity, or his own methods of using the discoveries of others.”

Well, from these assumptions, quite obviously, an educational theory follows and he develops it, but I won’t pursue it. But also far more follows. Humboldt goes on to develop at least the rudiments of a theory of exploitation and of alienated labour that suggests in significant ways, I think, the early Marx. Humboldt in fact continues these comments that I quoted, about the cultivation of the understanding through spontaneous action, in the following way: He says, “Man never regards what he possesses as so much his own, as what he does and the laborer who tends the garden is perhaps in a truer sense its owner, than the listless voluptuary who enjoys its fruits. And since truly human action is that which flows from inner impulse, it seems as if all peasants and craftsmen might be elevated into artists, that is men who love their labor for its own sake, improve it by their own plastic genius and inventive skill, and thereby cultivate their intellect, ennoble their character, and exult and refine their pleasures; and so humanity would be ennobled by the very things which now, though beautiful in themselves, so often go to degrade it.” “Freedom is undoubtedly the indispensable condition without which even the pursuits most congenial to individual human nature can never succeed in producing such salutary influences. Whatever does not spring from a man’s free choice, or is only the result of instruction and guidance, does not enter into his very being but remains alien to his true nature. He does not perform it with truly human energies, but merely with mechanical exactness. And if a man acts in a mechanical way, reacting to external demands or instruction, rather than in ways determined by his own interests and energies and power,” he says, “we may admire what he does, but we despise what he is.”

For Humboldt then, man is born to enquire and create, and when a man or a child chooses to enquire or create out of its own free choice, then he becomes, in his own terms, “an artist rather than a tool of production or a well trained parrot”. This is the essence of his concept of human nature. And I think that it is very revealing and interesting compared with Marx, with the early Marx manuscripts, and particularly his account of “the alienation of labour when work is external to the worker, not part of his nature, so that he does not fulfill himself in his work but denies himself and is physically exhausted and mentally debased. This alienated labour that casts some of the workers back into a barbarous kind of work and turns others into machines, thus depriving man of his species character, of free conscious activity and productive life.” Recall also Marx’s well known and often quoted reference to a higher form of society, in which labour has become not only a means of life but also the highest want in life. And recall also his repeated criticism of the specialized labour which, “mutilates the worker into a fragment of a human being, degrades him to become a mere appurtenance of the machine, makes his work such a torment that its essential meaning is destroyed, estranges from him the intellectual potentialities of the labour process in very proportion to the extent to which science is incorporated into it as an independent power.”

Robert Tucker for one has rightly emphasized that Marx sees the revolutionary more as a frustrated producer, than as a dis-satisfied consumer. And this, far more radical, critique of capitalist relations of production, flows directly, often in the same words, from the libertarian thought of The Enlightenment. For this reason, I think, one must say that classical liberal ideas, in their essence though not in the way they developed, are profoundly anti-capitalist. The essence of these ideas must be destroyed for them to serve as an ideology of modern industrial capitalism.

Writing in the 1780’s and early 1790’s, Humboldt had no conception of the forms that industrial capitalism would take. Consequently, in this classic of classical liberalism, he stresses the problem of limiting state power, and he is not overly concerned with the dangers of private power. The reason is that he believes in and speaks of the essential equality of condition of private citizens, and of course he has no idea, writing in 1790, of the ways in which the notion of private person would come to be reinterpreted in the era of corporate capitalism. “He did not foresee”, I now quote the anarchist historian Rudolf Rocker: “he did not foresee that democracy, with its model of equality of all citizens before the law, and liberalism, with its right of man over his own person, both would be wrecked on the realities of capitalistic economy.” Humboldt did not foresee that in a predatory capitalistic economy, state intervention would be an absolute necessity. To preserve human existence. To prevent the destruction of the physical environment. I speak optimistically of course.

As Karl Polanyi for one has pointed out: “The self-adjusting market could not exist for any length of time without annihilating the human and natural substance of society. It would have physically destroyed man and transformed his surroundings into a wilderness.” I think that’s correct. Humboldt also did not foresee the consequences of the commodity character of labor. The doctrine, again in Polanyi’s words, “that it is not for the commodity to decide where it should be offered for sale, to what purpose it should be used, at what price it should be allowed to change hands, in what manner it should be consumed or destroyed.” But the commodity in this case is of course human life. And social protection was therefore a minimal necessity to constrain the irrational and destructive workings of the classical free market.

Nor did Humboldt understand in 1790 that capitalistic economic relations perpetuated a form of bondage which, long before that in fact, as early as 1767, Simon Linguet had declared to be “even worse than slavery,” writing :”it is the impossibility of living by any other means that compels our farm labourers to till the soil, whose fruits they will not eat, and our masons to construct buildings in which they will not live. It is want that drags them to those markets where they await masters, who will do them the kindness of buying them. It is want that compels them to go down on their knees to the rich man in order to get from him permission to enrich him. What effective gain has the suppression of slavery brought him? ‘He is free,’ you say. That is his misfortune. These men, it is said, have no master. They have one, and the most terrible, the most imperious of masters: that is, need. It is this that that reduces them to the most cruel dependence.” And if there is something degrading to human nature in the idea of bondage, as every spokesman for the enlightenment would insist, then it would follow that a new emancipation must be awaited, what Fourier referred to as the third and last emancipatory phase of history. The first having made serfs out of slaves, the second wage earners out of serfs and the third which will transform the proletariat freemen by eliminating the commodity character of labour, ending wage slavery and bringing the commercial, industrial and financial institutions, under democratic control.

These are all things that Humboldt in his classical liberal doctrine did not express and didn’t see, but I think that he might have accepted these conclusions. He does, for example, agree that state intervention in social life is legitimate “if freedom would destroy the very conditions without which not only freedom but even existence itself would be inconceivable” which are precisely the circumstances that arise in an unconstrained capitalist economy and he does, as in remarks that I quoted, vigorously condemn the alienation of labour. In any event, his criticism of bureaucracy and the autocratic state stands as a very eloquent forewarning of some of the most dismal aspects of modern history, and the important point is that the basis of his critique is applicable to a far broader range of coercive institutions than he imagined, in particular to the institutions of industrial capitalism.

Though he expresses a classical liberal doctrine, Humboldt is no primitive individualist, in the style of for example Rousseau. So Rousseau extols the savage who lives within himself, but Humboldt’s vision is entirely different. He sums up his remarks as follows, he says “the whole tenor of the ideas and arguments unfolded in this essay might fairly be reduced to this: that while they would break all fetters in human society, they would attempt to find as many new social bonds as possible. The isolated man is no more able to develop than the one who is fettered.” and he in fact looks forwards to a community of free association, without coercion by the state or other authoritarian institutions, in which free men can create and inquire, achieve the highest development of their powers. In fact, far ahead of his time, he presents an anarchist vision that is appropriate, perhaps, to the next stage of industrial society. We can perhaps look forward to a day, when these various strands will be brought together within the framework of libertarian socialism, a social form that barely exists today, though its elements can perhaps be perceived, for example in the guarantee of individual rights, that has achieved so far its fullest realization (though still tragically flawed in the western democracies), or in the Israeli kibbutzim, or in the experiments with workers’ councils in Yugoslavia, or in the effort to awaken popular consciousness and to create a new involvement in the social process, which is a fundamental element in the third world revolutions, coexisting uneasily with indefensible authoritarian practice.

So let me summarize this first point. The first point of the state that I want to setup as a reference, classical liberal, its doctrine is that the state function should be drastically limited, but this familiar characterization is a very superficial one. More deeply, the classical liberal view develops from a certain concept of human nature: one that stresses the importance of diversity and free creation. And therefore this view is in fundamental opposition to industrial capitalism, with its wage slavery, its alienated labour and its hierarchic and authoritarian principles of social and economic organisation. At least in its Humboldtian form, classical liberal thought is opposed as well to the concepts of possessive individualism, which are intrinsic to capitalist ideology. So it seeks to eliminate social fetters, but to replace them by social bonds, not by competitive greed, not by predatory individualism, not of course by corporate empires, state or private. Classical libertarian thought seems to me therefore to lead directly to libertarian socialism or anarchism, if you like, when combined with an understanding of industrial capitalism.

Det är precis som denna, 07:50 brukar han köra “sad eyes/drive all night” på 70-talet. Hursom, det är vansinnigt intelligent, Men ni förstår väl att han skojar?

Varje gång jag lyssnar till det här så skrattar jag.  “Vintern” är fylld med så mycket påskägg så jag storknar. Det var en riktig spjuver, den där vivaldi.

Äntligen någon som skrivit något intelligent.

The first three decades after 1945 were governed by the Bretton Woods consensus – a shallow multi-lateralism that permitted policy-makers to focus on domestic social and employment needs, while enabling global trade to recover and flourish. This regime was superseded in the 1980’s and 1990’s by an agenda of deeper liberalisation and economic integration. That model, we have learned, is unsustainable. If globalisation is to survive, it will need a new intellectual consensus to underpin it. The world economy desperately awaits its new Keynes.

- Dani Rodrik, Professor of Political Economy at Harvard University’s John F. Kennedy School of Government, is the first recipient of the Social Science Research Council’s Albert O Hirschman Prize. His latest book is One Economics, Many Recipes: Globalization, Institutions, and Economic Growth.

http://www.arbetaren.se/klimatblogg/2007/04/29/kampanj-for-varldsparlament/

Den överenskommelse som ledde till att IMF och VB upprättades slöts 1944 på ett hotell intill den nedlagda järnvägstationen Bretton Woods i New Hampshire USA. Idag betraktas BW-uppgörelsen som den rika världens lösning på den fattiga världens problem men dess främsta syfte var att bygga upp Europa efter kriget. Det låntagarland som hade de största problemen med sin betalningsbalans var Storbrittanien, världen största ekonomi var då som nu USA och det var de som lånade ut.

Keynes fick uppgiften att rädda den brittiska ekonomin och han kom till följande slutsatser:

Han insåg att låntagarnationerna inte kan göra mycket för att påverka handelsbalansen. De kan devalvera sin valuta i hopp om att deras exportvaror ska bli mer lockande, men det enda som då händer är att värdet på deras export faller i samma takt som volymen ökar. Detta problem förvärras av två andra, förstod Keynes. Det första är att ett stark skuldsatt land måste lägga ner en stor del av sitt kapital på att betala skulderna. Därför finns det mindre kvar att investera i företag som skulle kunna producera exportvaror, med den påföljd att handelsunderskottet ökar jämsides med skulderna. Det andra problemet är att de pengar som finansspekulatörerna förflyttar runt jorden tenderar att lämna de länder som har ekonomiska svårigheter och strömmar till länder som blomstrar, vilket innebär att låntagarnationerna får ännu mindre kapital att investera i exportverksamhet samtidigt som långivarländerna får mer och mer. Båda ländergrupperna blir alltså fastlåsta i sina ekonomiska positioner: låntagarna är förutbestämda att bli fattigare och sjunka allt djupare i skuld, långivarna är förutbestämda att samla på sig mer och mer av världens kapital. Keynes drog den självklara slutsatsen att handelsvillkor mellan länderna inte kan påverkas i någon högre grad såvida inte både långivare och låntagare tvingas ändra på dem. Hans lösning var ett snillrikt system för att övertala långivarländerna att föra tillbaka sitt överskottskapital till låntagarländernas ekonomier.

Han föreslog att en global bank, som han kallade International Clearing Union, skulle upprättas. Den skulle i sin tur utfärda en egen valuta med namnet bancor, Keynes eget förslag. Denna valuta skulle kunna växlas mot de nationella valutorna till fasta kurser och vara avräkningsenhet mellan länderna. Den skulle mao användas som ett mått på ett lands handelsunderskott eller - överskott. Varje land skulle ha en “checkkredit” på sitt bancorkonto i Internationella clearingunionen som motsvarade hälften av det genomsnittliga värdet av dessa handel de senaste fem åren. Eftersom alla underskott och överskott i världshandel sammantagna definitionsmässigt blir noll skulle krediterna bli lika med överskotten.

Alla unionens medlemmar skulle upptäcka att de hade ett starkt incitament vid årsslutet att “cleara” sina bancorkonton, det vill säga sluta på noll. När allt räknades ihop hade de varken samlat på sig ett handelsunderksott eller ett handelsöverskott under årets lopp. Incitamentet uppstod ur en iögonfallande enkel mekanism. En centralbank som använde mer än hälften av sin kredit (med andra ord hade skaffat sig ett altlför stort handelsunderskott) skulle få betala ränta på krediten och den skulle stiga i takt med utnyttjandet av krediten.

Det Keynes hade konstruerat var ett system som automatiskt hindrade den onda cirkeln från att rotera . Underskottsnationer skulle föras tillbaka till jämvikt, likaså överskottsnationer. I stället för att tillfälliga skulder blev permanenta och små skulder blev stora skulle kredit och debet upphäva varandra vid slutet av varje år. Långivarländernas ekonomiska och politiska makt skulle inte längre ackumuleras och låntagarländernas svaghet skulle inte längre driva dem ner i djupare beroende.
Keynes hade alltså konstruerat en modell som samtidigt ökade det allmäna välståndet som det jämnade ut makten mellan länderna.

Den här modellen ger ju vissa effekter:

De fattiga länderna hade varken varit dömda till att göra som de rika vill och inte heller dömda att bli fattiga. En clearingunion befriar svaga länder ur underskottsfällan, där de måste sträva mot att producera en ständigt ökande exportvolym i hopp om att generera ett varaktigt handelsöverskott, samtidigt som andra och mäktigare länder gör likadant. Den garanterar att efterfrågan på deras exportvaror mobiliseras just när den behövs som bäst och att andra länder samarbetar. Itället för att underträffa varandra i sin samtidiga strävan att nå ett handelsöverskott kommer länderna med överskott att frivilligt gå ner i ett underskott, om mekanismen fungerar, precis som underskottsländerna måste gå upp i överskott.

Ännu en konsekvens att detta är att länderna kommer att behöva handla mindre för att hålla sig flytande. Ett självbalanserande internationellt handelssystem kommer sannolikt att sätta punkt för de fattigas desperata överproduktion och de rikas överkonsumtion (eftersom varorna blir så billiga med dagens system). Det bidrar alltså samtidigt till att lösa den miljökris som drivs på av det rådande samhällssystemet., till följd av förstörelsen av mark, vatten och miljöer som den ständigt växande utvinningen av råvaror orsakar och av den globala klimatförändring som förvärras av transporten av dessa överflödiga varor. Intressant nog börjar den fylla detta behov utan att tillgripa “lokalisering”.

Keynes system undanröjer också de rika ländernas möjlighet att diktera för de fattiga vilken ekonomisk politik de ska föra, inget “washington consensus” alltså som tvingar på stater modeller de inte vill ha.
Inte heller tvingar den ett land att minska demokratin eller avreglering av den ekonomiska makten etc.
Det är ett system som bygger på jämlikhet mellan parterna och inte den princip som ligger implicit i VB och IMF:s regelverk, grundarnas tyranni.

Det bildas ju också en “reservfond” pga de räntebetalningar och det överlöd som över och underskottsländer har dragit på sig.
Keynes insåg direkt vilken potential en sådan fond hade. Han föreslog att den skulle gå till en världspolis och ställa pengar till förfogande för katastrofhjälp och återuppbyggnad i länder som råkat i svårigheter. Jämfört med dagens hjälporganisationer skulle denna fond bli enorm, så stor att den mer än väl räckte till att finansiera både ett världsparlament och de följande valen till det och de verksamheter och förslag av FN som har fått åsidosättas på grund av penningbrist.

Något sånt.. saxat från ett annat forum omskrivet från George Monbiots Samtyckets Tidsålder.

Michio Kaku spekulerar loss kring framtiden.

Ernest Lesigne sa det..

There are two Socialisms.
One is communistic, the other solidaritarian.
One is dictatorial, the other libertarian.
One is metaphysical, the other positive.
One is dogmatic, the other scientific.
One is emotional, the other reflective.
One is destructive, the other constructive.
Both are in pursuit of the greatest possible welfare for all.
One aims to establish happiness for all, the other to enable each to be
happy in his own way.
The first regards the State as a society sui generis, of an especial essence,
the product of a sort of divine right outside of and above all society,
with special rights and able to exact special obediences; the second
considers the State as an association like any other, generally managed
worse than others.
The first proclaims the sovereignty of the State, the second recognizes no
sort of sovereign.
One wishes all monopolies to be held by the State; the other wishes the
abolition of all monopolies.
One wishes the governed class to become the governing class; the other wishes
the disappearance of classes.
Both declare that the existing state of things cannot last.
The first considers revolutions as the indispensable agent of evolutions; the
second teaches that repression alone turns evolutions into revolution.
The first has faith in a cataclysm.
The second knows that social progress will result from the free play of
individual efforts.
Both understand that we are entering upon a new historic phase.
One wishes that there should be none but proletaires.
The other wishes that there should be no more proletaires.
The first wishes to take everything away from everybody.
The second wishes to leave each in possession of its own.
The one wishes to expropriate everybody.
The other wishes everybody to be a proprietor.
The first says: ‘Do as the government wishes.”
The second says: ‘Do as you wish yourself.’
The former threatens with despotism.
The latter promises liberty.
The former makes the citizen the subject of the State.
The latter makes the State the employee of the citizen.
One proclaims that labor pains will be necessary to the birth of a new world.
The other declares that real progress will not cause suffering to any one.
The first has confidence in social war.
The other believes only in the works of peace.
One aspires to command, to regulate, to legislate.
The other wishes to attain the minimum of command, of regulation, of legislation.
One would be followed by the most atrocious of reactions.
The other opens unlimited horizons to progress.
The first will fail; the other will succeed.
Both desire equality.
One by lowering heads that are too high.
The other by raising heads that are too low.
One sees equality under a common yoke.
The other will secure equality in complete liberty.
One is intolerant, the other tolerant.
One frightens, the other reassures.
The first wishes to instruct everybody.
The second wishes to enable everybody to instruct himself.
The first wishes to support everybody.
The second wishes to enable everybody to support himself.
One says:
The land to the State
The mine to the State
The tool to the State
The product to the State
The other says:
The land to the cultivator.
The mine to the miner.
The tool to the laborer.
The product to the producer.
There are only these two Socialisms.
One is the infancy of Socialism; the other is its manhood.
One is already the past; the other is the future.
One will give place to the other.

Det finns ju fördelar med den nya tekniken. Och sen så finns det nackdelar. En nackdel verkar vara, om man ska tro människorna som just nu är på Gotland, att det går att kommunicera fritt och ohämmat.

För alla oss som tappade sugen litegrann av att stå upp i 5 timmar i helgen så är det ju bra att man på detta sätt kan återuppleva höjdpunkterna från en konsert som kanske blivit mer av ett slags semesterjippo än en efterlängtad orgie i soul möter rock möter pop.  Nog för att det är nyhetstorka, men ingår det en 30p Springsteenkurs i varenda journalistutbildning?  Och allt det här snacket om dansband förstår jag inte. Varför skylls “Janey don´t you loose heart” på Christer Sjögren?  Det föreslås alltid att en del artister är folkkära och att de är populära i alla läger. Ändå är majoriteten alltid förbluffande okunnig och ointresserad när t ex pärlor som denna ovan levereras. Den har inte spelats Live sedan 81´, inte i Sverige, ingenstans, inte med E Street.

Andres Lokko måste ju vara lite bitter efter det här. Hans absoluta favoritlåt spelad för en hop lallande semesterfirare från Borås med ryggsäck och öl i plastmugg etc.