Karl Henrik Johan

Det är tröttsamt att se alla dessa förmenta Liberaler härja omkring i pressen, luftande sin okunnighet. Det har varit så ett bra tag nu. Är det inte ledarskribenter som grötmyndigt menar att kriget i Afghanistan var ett “krig för kvinnorna” (herregud så korkat) eller hävdar att svenskt krigsmateriel minsann ska säljas på “fria marknader” (herregud så naivt) så är det högervridna forskare och debattörer som sätter sin intellektuella heder på spel för att vi alla ska kunna “behålla våran välfärd och höga standard” (på djursholm, that is). Idag, t ex, ska vi inte längre “kasta pengar på klimatbluffen”. Vad vi istället ska göra är att “hålla i minnet att det inte saknas verkliga problem att ta itu med: havens utfiskning och regnskogarnas avverkning, till exempel. Och rent vatten, medicin, läkarvård och undervisning till alla dem som idag går utan.”

Hur är man funtad om man författar ovanstående meningar med gott och ärligt samvete?  Antingen är man uppköpt av Svenskt Näringsliv eller så är man helt enkelt lite korkad, två förutsättningar som inte sällan sammanfaller. Nobels fredspris har väl kanske inte alltid gått till de fredligaste personer men någonstans måste man väl ändå förstå varför Al Gore fick priset förra året? Kapitalets ohämmade ackumulation och det militärindustriella komplex som hör till blir alltså nu hotat av planetens förutsättningar. Detta är inte bra enligt artikelförfattarna som “Alla tre är företrädare för det nya nätverket Stockholmsinitiativet som kritiskt belyser klimatfrågan och den politik den leder till”.

Ja, tänk om den politik som klimatfrågan leder till är ett stopp för hejdlöst krigande över resurser, en planerad och långsiktig utveckling av människans möjligheter och fred på jorden till den dag rymdvarelserna kommer. Denna utveckling måste ju “kritiskt belysas”.

En annan sak:

Jag kan själv ingenting om klimatmodeller, koldioxodhalter eller vem som har rätt eller fel i detta. Jag skiter också i detaljerna, de är inte viktiga.  Det hela är oavsett grad av skepsis mot hysterin mycket enkelt. Om vi inte känner till konsekvenserna av våra handlingar så avstår vi från dem om det inte är absolut nödvändigt att fullfölja dem. I det här läget finns det för mycket att förlora på att inte ta ett samlat IPCC, NASA samt stora tidskrifter som Nature och Science på allvar. Konsekvenserna skulle bli oacceptabla. Just därför bör precis alla ta de åtgärder som krävs för att planeten ska kunna räddas. Och, ja, det kommer oundvikligen leda till en annan sorts livstil. Kanske en livstil där man är fiskare på förmiddagen och litteraturkritiker på eftermiddagen.

Läs mer på Biology&Politics och Arbetarens klimatblogg.

Of course the trouble is that in a capitalist economy there are only a number of ways in which government intervention can take place. It can’t be competitive with the private empires for example, which is to say that there can’t be any useful production. In fact it has to be the production of luxury goods. Goods, not capital, not useful commodities, which would be competitive. And unfortunately there is only one category of luxury goods that can be produced endlessly with rapid obsolescence, quickly wasting and no limit on how many of them you can use. We all know what that is.

Ovan från föreläsningen ovan.

Most producers are employees, not owners of the firms….. Viewed from the vantage point of classical [economic] theory, they have no reason to maximize the profits of the firms, except to the extent that they can be controlled by owners…. Moreover, there is no difference, in this respect, among profit-making firms, non-profit organizations, and bureaucratic organizations. All have exactly the same problem of inducing their employees to work toward the organizational goals. There is no reason, a priori, why it should be easier (or harder) to produce this motivation in organizations aimed at maximizing profits than in organizations with different goals. The conclusion that organizations motivated by profits will be more efficient than other organizations does not follow the organizational economy from the neo-classical assumptions. If it is empirically true, other axioms will have to be introduced to account for it.

Herbert Simon.

Det är inte bra att vara rädd i onödan. Rädsla (en försvarsmekanism) skapar irrationalitet och manar individer att ta förhastade beslut som kan försämra deras och andras tillvaro på lång sikt (en försvarsmekanism).

De sista 45 sekunderna kan vara det bästa som någonsin fångats på band.

Det är inte bra att vara fet, lat, oduglig och okunnig.

Ingen av ovanstående egenskaper gör någon annan gladare än vad de själva lider samt vilket lidande de kommer att tillfoga andra under sitt liv.

Feta människor förbrukar mer resurser. Hög resursförbrukning är inte nödvändigtvis fel. Det beror på vad som förbrukas och vad som därmed behöver produceras.  Vid en kreativ process förbrukas t ex mycket resurser, det är nödvändigt för att sålla bort och effektivisera. Slutresultatet kan vid en sådan process vara bra för fler än de inblandade.  Skräpmat, chips, läsk och godis påverkar kroppen på ett dåligt sätt. Man får problem med blodsockret, bl a.  Detta problem åtgärdar feta människor oftast inte genom att bryta den onda cirkeln utan att stilla de kortsiktiga behoven. Deras efterfrågan är därmed inte bra för dem i längden och heller inte för andra eftersom deras beteendemönster sprids vilket ger dåliga långsiktiga effekter på hela populationen.

Lättja blandas ofta tyvärr ihop med en naturlig avsky för påtvingat, till synes lönlöst arbete vars premisser man oftast saknar möjligheter att påverka. Lathet är däremot inte en försvarbar egenskap i sig men relativt oproblematisk. Lathet är egentligen samma sak som rädsla.

Oduglighet är en kontextuellt bekymmer. Den skapas bara i sociala sammanhang. I sig är det negativt men problematiskt att definiera eftersom det är ett begrepp med oerhört vid innebörd. För individen är oduglighet bara ett bekymmer så länge man blir påmind om den.

Okunnighet är ett problem alla lider av. En del förstår bara inte att de är okunniga.

I kölvattnet av FRA-indignationen kan man skönja en splittring och en strävan bort ifrån politikens mitt. Där står Socialdemokrater  och Folkpartister och saknar visioner, begränsade av det som ges av statens interoritet. Unga nyliberaler ylar, de vill sätta hela befolkningen till marknaden. Säljas och köpas som varor är bättre än övervakning och kontroll. Men det är inte antingen eller, det är både och. Det system som nyliberaler förfäktar klarar sig inte utan ett våldsmonopol som reglerar äganderätten.  FRA-lagen är ett utmärkt sätt behålla den makt som gör statskapitalismen möjlig.  Den svarar mot en klass som äger och en annan som håller med.

Det brukar sägas att big media inte gör sitt jobb men det är inte sant. De gör precis vad som krävs av dem. Det är därför som brösttonerna kom för sent, fast de inte fattar det själva. Varför har jag inte skrivit något innan? Varför är det ingen som ha reagerat?

Av samma anledning som vi inte får rösta om viktiga frågor, såsom Lissabonfördraget eller vilken typ av ekonomisk politik vi ska ha.

“Moreover, under existing conditions, private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information (press, radio, education). It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights.” -Albert Einstein

Det fina vädret till ära.  Och lite Heidegger.

“Drivhusplanta - Talet om tidiga och sent mogna - sällan helt fritt från dödsönskningar för de förstnämndas vidkommande - håller inte för närmare granskning. Den som mognar tidigt lever i en förväntan. Hans erfarenhet är apriorisk, en intuitiv sensibilitet som via bilder och ord trevar sig fram till sådant som först längre fram ting och människor kan bekräfta. Denna til synes självförsörjande antecipation bagatelliserar lätt hela den omgivande världen och ger förhållandet till den ett drag av neurotisk lek. Är den brådmogne mer än innehavaren av speciella färdigheter blir han därför längre fram tvungen att växa ifatt sig själv, en nödvändighet, som de normala gärna stoffar ut till en moralisk skyldighet. Mödosamt får han åt sin relation till objekten erövra det utrymme som varit upptaget av hans föreställningar: till och med lida får han lov att lära sig. Den kontakt med icke-jaget som hos de såkallat senmogna knappast någonsin varit utsatt för inre störningar blir för den brådmogne en förtvivlad nödvändighet. Den narcissistiska driftsinriktning som hans övervägande fantasibetonade erfarenhet styrt honom mot fördröjer ytterligare hans mognad. Först senare utsätter han sig med berått mod för situationer, skräckupplevelser och passioner som i hans föreställningar varit behagligt förmildrade, och i konflikten med hans narcissism förvandlas dessa till alltuppskjutande kriser. Så knuffas han tillbaka i den barndom han en gång alltför lätt avverkat och som nu utkräver sin tribut: han blir omogen, och mogna blir de andra, som på varje stadium varit som de förväntades vara, även omogna, och nu upplever det som så utan all proportion drabbar den en gång brådmogne som något skandalöst. Passionen blir honom övermäktig; efter att allt för länge ha invaggats i sin självtillräcklighets trygghet vacklar han utan fotfäste där han en gång byggt skimrande broar. Inte för inte företer brådmogna människors handstilar varnande infantila drag.
Själva är de en nagel i ögat på den naturenliga ordningen, och den försmädliga sundheten gottar sig åt den fara som hotar dem, på samma sätt som samhället ser dem med misstänksamhet såsom den synliga dementin av ekvationen ansträngning - framgång. I deras inre ekonomi går det straff som man alltid unnat dem oavsiktligt men obevekligt i fullbordan. Det som med bedräglig välvilja tycks ha bjudits dem på en bricka tas förr eller senare tillbaka. Även för det psykologiska ödets vidkommande finns en instans som ser till att allt blir umgällt. Den individuella utvecklingslagen är en fixeringsbild av det lika bytet.”
(ur Theodor W Adorno. Minima Moralia. Reflexioner ur det stympade livet)

Trevligt med blommor såhär vid tröskeln till sommaren.

Om ni har lust kan ni läsa Immanuel Kant.