Karl Henrik Johan

Fascism är ett ganska väl använt ord som i mitt tycke har fått alldeles för många definitioner. Chauvinism är ett bättre begrepp för att beskriva den sortens aktivitet som oftast beskrivs som fascism. De båda begreppens verkliga implikationer är i stora drag väldigt lika. Chauvinism uppstår i många olika sammanhang. Män kan vara chauvinistiska angående sin könstillhörighet, män som kvinnor kan vara kulturchauvinister eller raschauvinister. Det är även fullt möjligt att kvinnor kan vara könschauvinister, även om de är ganska sällsynta. Man skulle kunna dra slutsatsen att chauvinism uppstår vid tillfällen då gruppens dynamik inte är tillfredställande och individer i den frestas att svetsa samman gruppen med billiga och kortsiktiga lösningar på större och övergripande problem. Oftast innebär chauvinismen att något i gruppens samhörighet behöver stärkas till förmån för något annat. Något behöver förstärkas för att något annat ska bli obetydligt. Det handlar alltså om en koncentrering av flödet till en punkt ovanför gruppen och individen som ska garantera något annat. Som ett kontrakt som håller för evigt och som aldrig kan vittra sönder, en ständigt spänd båge.

Chauvinism uppstår på grund av osäkerhet hos individerna, en ovetskap om hur deras värde ser ut. I perioder av kriser eller nöd är det viktigt att hålla ihop för att chauvinismen inte ska segra. Dess väsen är nämligen att den vill rensa ut “överflödiga” element. Vilka oftast innebär de svagaste.

Petter Nilsson skriver på Svt Opinion på vilket sätt situationen utvecklas i Italien, fascismens hemland, när de röda inte kan hålla ihop och lämnar över till den ohämmade chauvinismen. Denna analys minner även om Trotskijs tankar om nationalsocialismen.

“Undergångsdömda klasser, liksom dödligt sjuka, tröttnar aldrig på att variera sina klagomål eller lyssna på tröstande ord. Hitlers tal var alla anpassade till detta tonläge. Sentimental formlöshet, frånvaro av disciplinerat tänkande, okunnighet jämsides med brokig lärdom – alla dessa minus förvandlades till plus. De försåg honom med möjligheten att förena alla typer av missnöje i nationalsocialismens tiggarskål, och leda massan i den riktning som den knuffade honom.“

och

“Det är sant, som Mussolini skrev 1914, att det mellan dem finns ett otal mellanliggande skikt som förefaller utgöra “ett förenande nät för det mänskliga kollektivet”, men “under krisperioder rör sig de mellanliggande klasserna, beroende på sina intressen och idéer, mot den ena eller andra av grundklasserna.“

samt

“Nazisterna förbannar materialismen därför att teknologins segrar över naturen har betecknat det stora kapitalets seger över det lilla. Rörelsens ledare likviderar “intellektualismen” eftersom de själva är i besittning av intellekt av andra eller tredje graden, och framför allt därför att deras historiska roll inte tillåter dem att föra en enda tanke till dess slutsats. Småborgaren behöver en högre auktoritet, som står över materien och historien, och som är tryggad från konkurrens, inflation, kris och auktionsförrättaren. Mot utvecklingen, materialistiskt tänkande och rationalism – från 1900-, 1800- och 1700-talet – ställs i hans medvetande en nationell idealism som källa till heroisk inspiration.“

Får i alla fall mig att tänka en hel del på Sverigedemokraterna.

Jag skulle också vilja tillägga en del till Trotskijs analys. Det är inte bara klassen i sig som är obestämbar för dagens fascister. Deras identitet var klar för 20 år sedan, nu är den inte det längre. Ytterliggare en aspekt på de essentiella kitt som håller ihop deras bilder av sig själv finns att finna i deras Manlighet. Det är inte sällan så att denna raschauvinism (som idag går under namnet “kultur”) även kombineras med en manlig chauvinism och ett nedvärderande och åtskiljande av det traditionellt kvinnliga. Dagens fascist tillhör inte bara en osäker och hotad klass som bönar och ber om dess ledares gunst utan även en hotad manlighet som genom historien åtminstone garanterat överhöghetens och chauvinismens tillblivande i så många andra sammanhang.