Karl Henrik Johan

Ja, en av varje.

Här.

Till en början hade jag faktiskt svårt att tro att det var sant, det kunde inte finnas gemena och lögnaktiga individer på så hög nivå, med så mycket makt. Man tycker ju att historien borde lärt oss annorlunda. Jag har försökt hitta rationella förklaringar bakom USAs krigföring. Någonstans inom mig fanns ändå en kärna - “de vet vad de sysslar med, de kan bara inte vara så dumma, de är ju i alla fall genomgått tuffa utbildningar, de borde vara föredömen och förnuftiga själar som gör vad de tror är bäst.” Jag har spekulerat i att det kan vara oljan, oljan och dollarn och någon sorts framtidsplan. Kanske finns det ett hot från Kina som vi inte känner till. Kanske vill man ha en position i mellanöstern som ska skapa fred i slutändan, det bara måste vara så att de vet vad de sysslar med och att de gör det med goda avsikter. Så naivt, trots alla signaler som pekar på motsatsen, men hoppet är väl det sista som överger människan. Någonstans har man ju en tro att det finns logik i det hela. En ordning som jag inte känner till. Så naivt. Jag är nu helt övertygad om att den enda lumpna anledningen till att USA plundrar, mördar och våldtar miljoner människor är deras sinnesjuka tro på Israel och apokalypsen. På tanken att frälsaren en vacker dag ska återvända och himmelriket uppstå på jorden. Materialist som jag är så vill man givetvis se rationella orsaker. Jag utgick länge från att det var ytterligare ett kolonialt krig för att garantera ensamrätt på naturresurser. Oljan, dollarn. Så tänkte jag att de tänkte. Imperialismen som kapitalismens högsta fas. De visste det själva, de hade ju läst Marx. De var cyniska och beräknande. Intelligenta. Men inte nu längre. Jag är övertygad om att USAs ledning är fullkomligt prilliga. De är oregerliga. Galna. Det kunde vara fanatism. En överdriven tro på marknaden. De hade blivit matade med chicagoskolans teorier. De hade läst Nozick. Det var chockterapi. De var rationella och cyniska. Men nej. De är bara galna. De vill ha ett helvete på jorden för att komma till himmlen. Det kunde vara ett maktspel, det kunde finnas en bas någonstans, något att ta i, något materiellt. Men nej, de är bara helt sinnesjuka.

Paul Craig Roberts är en gammal reaganomic som ofta anklagar Bush för att ha svikit den amerikanska konservatismen. Säga vad man vill om den och de svaga själar som på allvar tror att bluffteorier om osynliga händer blandat med nostalgi och falskt garnityr samt “öga-för-öga”-rättvisa är en bra modell för ett samhälle. Han skriver i counterpunch:

“The more likely explanation for the US invasion of Iraq is the neoconservative Bush Regime’s commitment to the defense of Israeli territorial expansion. There is no such thing as a neoconservative who is not allied with Israel. Israel hopes to steal all of the West Bank and southern Lebanon for its territorial expansion. An American colonial regime in Iraq not only buttresses Israel from attack, but also can pressure Syria and Iran from giving support to the Palestinians and Lebanese. The Iraqi war is a war for Israeli territorial expansion. Americans are dying and bleeding to death financially for Israel. Bush’s “war on terror” is a hoax that serves to cover US intervention in the Middle East in behalf of “greater Israel.“

Det är på något vis oerhört lumpet. Är det verkligen samma gamla konflikt? Har det inte hänt något på 50-60 år? Har ingen lärt sig? Uppenbarligen inte. Det har varit Israels mål från första början att etablera ett stor-Israel . Det finns knappt någon möjlighet för moderata krafter att komma till tals. Är det inte sorgligt att ett folk som vet vad förtryck innebär är på väg att utrota inte bara sina grannar och egna invånare utan ta resten av världen med sig? Fanatism, chauvinism. Osäkerhet, otrygghet. Konflikten närs av båda sidor men bara en har kraften att avsluta den och som de vill avsluta. Apartheid-högern firar. Deras historiska position ger dem deras förutsättningar. Igår var de stolta motståndare till ANC, idag är ger de sitt stöd till motsvarande krafter.

Nog finns det logik i världen ändå.

Fascism är ett ganska väl använt ord som i mitt tycke har fått alldeles för många definitioner. Chauvinism är ett bättre begrepp för att beskriva den sortens aktivitet som oftast beskrivs som fascism. De båda begreppens verkliga implikationer är i stora drag väldigt lika. Chauvinism uppstår i många olika sammanhang. Män kan vara chauvinistiska angående sin könstillhörighet, män som kvinnor kan vara kulturchauvinister eller raschauvinister. Det är även fullt möjligt att kvinnor kan vara könschauvinister, även om de är ganska sällsynta. Man skulle kunna dra slutsatsen att chauvinism uppstår vid tillfällen då gruppens dynamik inte är tillfredställande och individer i den frestas att svetsa samman gruppen med billiga och kortsiktiga lösningar på större och övergripande problem. Oftast innebär chauvinismen att något i gruppens samhörighet behöver stärkas till förmån för något annat. Något behöver förstärkas för att något annat ska bli obetydligt. Det handlar alltså om en koncentrering av flödet till en punkt ovanför gruppen och individen som ska garantera något annat. Som ett kontrakt som håller för evigt och som aldrig kan vittra sönder, en ständigt spänd båge.

Chauvinism uppstår på grund av osäkerhet hos individerna, en ovetskap om hur deras värde ser ut. I perioder av kriser eller nöd är det viktigt att hålla ihop för att chauvinismen inte ska segra. Dess väsen är nämligen att den vill rensa ut “överflödiga” element. Vilka oftast innebär de svagaste.

Petter Nilsson skriver på Svt Opinion på vilket sätt situationen utvecklas i Italien, fascismens hemland, när de röda inte kan hålla ihop och lämnar över till den ohämmade chauvinismen. Denna analys minner även om Trotskijs tankar om nationalsocialismen.

“Undergångsdömda klasser, liksom dödligt sjuka, tröttnar aldrig på att variera sina klagomål eller lyssna på tröstande ord. Hitlers tal var alla anpassade till detta tonläge. Sentimental formlöshet, frånvaro av disciplinerat tänkande, okunnighet jämsides med brokig lärdom – alla dessa minus förvandlades till plus. De försåg honom med möjligheten att förena alla typer av missnöje i nationalsocialismens tiggarskål, och leda massan i den riktning som den knuffade honom.“

och

“Det är sant, som Mussolini skrev 1914, att det mellan dem finns ett otal mellanliggande skikt som förefaller utgöra “ett förenande nät för det mänskliga kollektivet”, men “under krisperioder rör sig de mellanliggande klasserna, beroende på sina intressen och idéer, mot den ena eller andra av grundklasserna.“

samt

“Nazisterna förbannar materialismen därför att teknologins segrar över naturen har betecknat det stora kapitalets seger över det lilla. Rörelsens ledare likviderar “intellektualismen” eftersom de själva är i besittning av intellekt av andra eller tredje graden, och framför allt därför att deras historiska roll inte tillåter dem att föra en enda tanke till dess slutsats. Småborgaren behöver en högre auktoritet, som står över materien och historien, och som är tryggad från konkurrens, inflation, kris och auktionsförrättaren. Mot utvecklingen, materialistiskt tänkande och rationalism – från 1900-, 1800- och 1700-talet – ställs i hans medvetande en nationell idealism som källa till heroisk inspiration.“

Får i alla fall mig att tänka en hel del på Sverigedemokraterna.

Jag skulle också vilja tillägga en del till Trotskijs analys. Det är inte bara klassen i sig som är obestämbar för dagens fascister. Deras identitet var klar för 20 år sedan, nu är den inte det längre. Ytterliggare en aspekt på de essentiella kitt som håller ihop deras bilder av sig själv finns att finna i deras Manlighet. Det är inte sällan så att denna raschauvinism (som idag går under namnet “kultur”) även kombineras med en manlig chauvinism och ett nedvärderande och åtskiljande av det traditionellt kvinnliga. Dagens fascist tillhör inte bara en osäker och hotad klass som bönar och ber om dess ledares gunst utan även en hotad manlighet som genom historien åtminstone garanterat överhöghetens och chauvinismens tillblivande i så många andra sammanhang.