Karl Henrik Johan

På sistone har vi kunnat läsa om medlemsras för det stambärande partiet och likaledes visar tidningen Riksdag och Departement att anslutningen till ungdomsförbunden är mycket låg. Mona Sahlin menar att det skett en förflyttning från de politiska partierna till pensionärernas riksorganisation. På vilket sätt detta skulle “förklara” något är oklart.  Det framgår tydligt att återväxten är närapå minimal i den stora bilden.

Samtidigt flyttar extremhögern fram sina positioner. De livnär sig på den rädsla sprunget ur den ideologiska slavrest som präglade landet innan moderniseringen. Dagens konflikt belyser grundvalarna för detta i en artikel. Fascism är ett sätt att göra sig av med de som har det sämst ställt, ett sätt att renodla populationen och koda den med nationalism och manschauvinism i perioder av kriser. Det är inte särskilt troligt att detta kommer att ske i Sverige, eftersom partierna i regeringställning förmodligen kommer sköta det något subtilare och under en längre period.

Demokratin har alltså ingen framtid i vårt västerland, om man tittar på hur många som är anslutna i partier. En enkel förklaring till det torde väl vara att politiken tappar sin betydelse där man ger efter för kapitalet, såsom har skett i högre grad sedan välfärdstatens sammanbrott. Bert Karlsson är ju inte särskilt politiskt korrekt, något som sällan brukar smickra honom, men här gör han en klassisk “jag-saknar-analysverktyg-men-försöker-ändå” och lyckas sätta fingret på en del saker som ju egentligen ett barn hade klarat av.  Som den populist han är känner han vart vindarna blåser och drar samma slutsats som Slavoj Zizek i den utmärkta artikeln i DN. Våran framtid är nog inte demokrati utan en auktoritär kapitalist-stat. Inte fascistisk, för då behöver den en revolution och en ny krigsmaskin, vilket inte torde vara nödvändigt i vår stat. Det ordnar ju sig så enkelt med ett nato-medlemskap.

“Tänk om “den skrämmande syntesen av den asiatiska knutpiskan och den västerländska aktiebörsen” kommer att visa sig vara ekonomiskt mer effektiv än vår liberala kapitalism? Tänk om demokratin, så som vi uppfattar den, inte längre är en förutsättning för ekonomisk utveckling, utan snarare ses som ett hinder?”

Ja tänk.

Att liberalismen nästan helt saknar företrädare i Sverige är kanske inte känt. Överallt kan vi läsa om liberaler och vilka friheter de kämpat sig till genom åren, hur det faktiskt är liberaler som stått för demokrati och lika rättigheter.

Med liberaler menar man vanligtvis alla partier till vänster inom ramen för den parlamentariska demokratin. Som alla kan se så utgör alltså vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet liberala partier idag. Till höger om dessa har vi en salig blandning av auktoritära och mer frihetliga kapitalistpartier. Men skillnaden mellan auktoritär kapitalist och frihetlig sådan är inte nämnvärd nuförtiden. Det är enkelt för ett högerparti idag att omfamna sociala friheter, att lovorda homo/bi/trans-personer och vara laissez-faire på det sociala området, formellt sett, uttryckt i lagtext. Det enda de här personerna behöver göra är att infoga sig sig i kapitalismens nya produktionslogik, där den vill sälja tjänster och köpa aktier.  Först när de inte gör motstånd mot denna logik, utan affirmerar den, så blir de godkända av kapitalistförespråkarna som individer.  Under den disciplinära eran, när många jobbade på fabriker och den sociala kontrollen var hårdare, så härskade också heteronormativiteten i mycket högre grad, eftersom arbetarnas reproduktion var nödvändig för arbetskraften.  Nu är den inte det längre, i lika hög grad, och det finns alltså en möjlighet i takt med att rummet slätas ut att frigöra människan en aning och låta hennes sexualitet spela friare, utan omgivningens förmaningar.
Här har vi alltså anledningen till varför högerpartier som för inte länge sedan var konservativa helt plötsligt attraherar människor som tidigare varit marginaliserade och som tidigare hade avskytts av högern.

I själva verket har det alltid funnits en mängd olika sexuella utlevelser bland de ägande klasserna, som de var noggranna med att inte visa för arbetarna, och som nu tillåts florera bland folket, eftersom kapitalismen ser annorlunda ut. Om den ens kan kallas kapitalism längre.

I takt med att våra kapitalistiska logik förändrats en aning (i västvärlden alltså, och natutligtvis inte överallt men på tillräckligt många ställen) så kan man tydligt se att konfliktlinjen i framtiden kommer att dras mellan de som försvarar äganderätten och de som vill släta ut det räfflade rummet. Den här motsättningen finns såklart alltid och är grunden till konflikten, men tidigare har diskussionen i hög grad präglats av vilka idéer som ska vara rådande, vilka normer som ska gälla, inte själva kärnfrågan (förutom vid några tillfällen har det varit brännande nära). Istället har produktionens inverkan och logik däremot debatterats. Fördelningen avdet stulna  arbetets frukter och hur det ska investeras. Numera är kapitalet flytande och svåråtkomligt. Internationellt och intrasslat. Detta föranleder dagens liberaler, eller “libertarianer” som de kallar sig att kunna verka på samma arena som de konservativa i de flesta frågor, förutom i de frågor som rör social frigörelse. Där är libertarianer i, en för dem smickrande, “opposition” när de talar sig varma för alla människors lika värde och rätt att välja partner oavsett kön/ställning etc. Anledningen till detta är som jag skrev innan att det helt enkelt inte stör produktionslogiken, dvs spekulationslogiken och projekteringslogiken som på inget sätt fungerar som en “fabrikslogik” eller en “verkstadslogik”. Produktionen är i många fall redan outsourcad till länder i periferin, där de istället får känna på den smärtsamma disciplineringsmaskinen.

Det hade naturligtvis gått att bibehålla de konservativa symbolerna, det fejkade och det ahistoriskt korrekta; nationen, rasen, folket, Gud. Men kapitalismens nya logik kräver inte denna typ av disciplinering. Det kommer istället att fungera på ett annat sätt. Därför kan högern “kosta på sig” att vara “liberala”. Men som alltid en ulv i fårakläder.

Åsa Linderborg skriver om hur fel liberalismen hamnat.

Jag har bytt till det betydligt smidigare wordpress och råder alla andra att göra likadant.

Nyttig läsning som sällan syns kring institutionerna;

Här.

Bob Black - avskaffa arbetet

För allmänheten framstår säkert ovanstående länkad text som en sorts försök till “provokation” eller kanske ett humoristiskt infall. Läsaren kan dock försäkra sig om att det är på fullkomligt allvar och naturligtvis genialt. Jag har alltid undrat vilka det är som egentligen skrattar åt Hasse&Tage på samma sätt som de skrattar åt Stefan&Krister? Inser man som läsare eller betraktare inte självklarheten i vad vissa komiker pratar om? It´s funny cause its true.

Här.

Någon sorts hyllning till Ingmar Bergman.

Denna blygsamma weblog firar alltså ettårskalas nu i April. Jag försökte hitta ett bra youtubeklipp men kände inte för vare sig Marilyn Monroes flåsande eller Stevie Wonders mer mångbottnade hit.

Så istället kör jag en bild på skägglurken Martin Buber som ju inspirerade Dag Hammarskjöld.

Om den här bloggen kan man säga att den varit en bra kanal för mig att skriva av mig i. Mina intentioner har alltid varit att hålla den någorlunda low key runt min omgivning för att slippa behöva diskutera precis allting som jag funderar på emellanåt med dem. Jag har inga ambitioner att låta den växa och ser den stadiga strömmen av läsare som gott nog.

Trots att jag till en början lovade mig själv att bloggen i huvudsak skulle behandla kulturella företeelser utan politisk vinkling så har det blivit så ändå tack vare vår korrupta och inkompetenta omvärld som ju aldrig upphör att förvåna mig med sin kortsiktiga dumhet.

Särskilt pinsamma har försvararna av den intellektuella äganderätten varit och jag kan föreställa mig att de kommer att bjuda på mer lustigheter vad det lider. Imorgon ska det tydligen debatteras i riksdagen och några representanter för fildelningsrörelsen kommer inte att vara inbjudna.

“Men skall vi med lagens hjälp upprätthålla gamla strukturer trots att nätet sjuder av kreativitet och innovation?“

.. frågar sig debattörerna i Expressen. Svaret för en frisk människa är givetvis nej.

Den övervakningsapparat som värnarna av den intellektuella äganderätten vill införa är en symtomatisk reaktion på den kritik som framkommit. Detta gör man för att försäkra sig om kommande avkastning åt kapitalägare och aktieägare. För att garantera vinst drar man sig inte för att dämma upp den naturliga marknadsmekanism som styr utbud och efterfrågan och gärna husrannsaka människor några extra gånger för att garantera att de förblir lydiga konsumenter. Staten och kapitalet sitter i samma båt brukar det sjungas och nuförtiden är det extra tydligt.

Om det faktum att även delar av högern stämmer in i kritiken mot fildelningsjagarna kan man säga:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent.
-George Orwell