Karl Henrik Johan

Blöjopera har levererat tre sköna inlägg om John Lennon och fått en uppmaning att skriva något om Håkan Hellströms nya skiva bland kommentarerna. Det verkar som om Håkan Hellströms nya skiva kommer att angå många denna gången. Han har ju gått från att vara en osnuten popslyngel till en 70-talsradiorockens Sven-Bertil Taube. Ungefär som Springsteen alltid varit, lite soul, lite broadway och en massa rock´n roll.

Det finns ju en låt på skivan som är den mest intressanta och det är sista låten “Inte skyldig nån nåt” som markerar att Håkan Hellström blivit vuxen. Han skriver in sig i en sorts livsreflekterande Nisse Hellberg-tradition här som inga barn gillar. Jag undrar om barn fortfarande kommer att köpa hans skivor efter det här. Det är möjligt att de spolar förbi de mest pragmatiska delarna av texten eller väljer att inte lyssna.

Apropå det så gjorde ju Blöjopera en sorts sammanställning av fem samtida album som han handlat och som betytt mycket för honom. Jag ska kommentera dessa fem lite snabbt.

5. The Strokes - Is this it? (2001)

Köpte skivan några veckor efter att den kom ut, gillade hitsen men fastnade aldrig ordentligt.

4. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig göteborg (2000)

En av de taniga killarna från Broder Daniel släppte skiva som inkränktade på en springsteen-period. Jag såg honom som en sorts blek kopia men köpte skivan året efter. Ogillade det faktum att han blev populär så snabbt bland flickor och “de som aldrig sa hora”-killarna. Didnt believe the hype at all.

3. Nirvana – Unplugged in New York (1994)
Har aldrig gillat grunge men Nirvana håller jag ändå någorlunda högt. Höll mig undan de mest hängivna fansen eftersom de, nu som då, var våldsamma eller eskapistiska. Ja, va fan grunge är ju någon sorts kompromiss. Hade skivan men bytte bort den mot pengar.

2. Oasis – What’s the story (morning glory) (1995)
Nu snackar vi! Klassisk platta som jag haft på bränd cd, original, mp3a you name it.
Oasis är och förblir vad Blur aldrig kunde vara, coola på riktigt.

1. Bob hund - Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! (199
Köpte det mesta med Bob Hund runt 2000-2001 så jag kom in sent på grejen, men är glad att jag åtminstone kom in till slut. På den tiden sörjde jag mest över dåliga Bad Religion-skivor och förlorade triumfer hos hardcoregenren.

En samling med essäer (essayer) av George Orwell.

Blöjopera publicerade en gång ett klipp med INXS hemska och i princip enda hit. Ett sorts trummande och mumlande som jag ärligt talat aldrig har förstått charmen med. Det är som med grunge, en genre som är lika spak och förment konflikt- och beslutsrädd som en genomsnittlig identitetspolitisk agenda som svar på en orättvis ekonomisk, och därmed social ordning, i en tid då idiotin fullkomligt dominerar offentligheten.

Astrofysikern Brian May är ju en duktig gitarrist och Freddie Mercury var en fantastisk scenpersonlighet och artist.

När jag var liten såg jag förstås inte det som något konstigt att den vita blonda tjejen dansade med den lilla svarta pojken. Jag gjorde inte ens en sådan distinktion. Den rasistiska kultur som jag sedan växte upp i, en vedervärdig gröt av svunna stortyska drömmar, dikterade av vuxna, förkroppsligat i deras gester och prioriteringar. Den fick mig snart att inse att det i det sociala spelet fanns vinnare och förlorare vars slutgiltiga position klargjordes genom en rad kategoriseringar. Rasismen finns men ingen är rasist, ett stort hyckleri som driver människor till vansinne.

Visualisering av siffror, därmed fantasier och berättelser för enkel publik är värdefullt. Det här ovan är en av de utsagor om verkligheten som verkligen kan kallas sanning. Tipsa gärna om vart man kan få tag i det här på torrent.

Angående att Moderaterna omedvetet väljer samma slogan som en grupp för intellektuellt funktionshindrade:

“Välkommen till verkligheten”.

Jag har åkt på världens dunderförkylning och rekommenderar härför intervjun med Peter Gärdenfors som gjordes av Fredrik Lindström för ett tag sedan. På svt-play.

Här är en lista på populärvetenskapliga framställningar av hans arbeten. Alla mycket läsvärda.

Jag antar att det är många crowdpleasers i den här intervjun. Ibland tycker jag att Fredrik Lindström är lite tramsig. Den där serien om sverige och svenskarna ser jag, såhär i efterhand, som väldigt konstig.

”Pyjamasbloggarna är nihilister eftersom de inte ’är någonting värda’. De bloggar sig in i Nirvana och har gjort sin futtighet till en produktiv kraft. De är intighetens apostlar som inte sörjer de centraliserade tankestrukturernas död och som struntar i anklagelsen att de bara skapar brus.”

Så skriver en Geert Lovink i en artikel publicerad på eurozine. Uttalandet har citerats av den aftonbladske recensenten Pia Bergström och används av henne i den här artikeln som en slags knölpåk gentemot bloggare i allmänhet. Bersgtröms utspel är en reaktion på den här artikeln som varnar etablerade medier för att släppa för mycket av debattkakan till amatörerna på webben.

Jaja.

Några andra “webbamatörer” heter wikileaks. Det är en wiki du kan läcka företags- och statshemligheter till som de sedan publicerar efterhand.

“We believe that transparency in government activities leads to reduced corruption, better government and stronger democracies. All governments can benefit from increased scrutiny by the world community, as well as their own people. We believe this scrutiny requires information. Historically that information has been costly - in terms of human life and human rights. But with technological advances - the internet, and cryptography - the risks of conveying important information can be lowered.“

Med lite tur kan alltså medborgarna snart övervaka makten igen, precis som det var tänkt att journalisterna skulle göra. Den möjligheten har de plottrat bort på många sätt genom att anpassa sig själva alldeles för mycket gentemot annonsörerna. Istället för att anställa duktiga journalister och ge dem tid att undersöka saker på djupet säljs istället livsstilar och yta till konsumenterna. Nyheter är en handelsvara som vilken annan. I ett sådant läge kan man inte vara annat än glad för att det finns bloggare som klarar av att erbjuda den nyhetsfördjupning som tidningarna inte längre gör.

Den webbsida som lyckats reta både världens största diktatur och en ärevördig europeisk bank heter alltså Wikileaks.org och är ett forum där människor från hela världen inbjuds att anonymt läcka hemliga dokument. Initiativet är helt ideellt och kommer från en grupp kinesiska dissidenter som samarbetar med yttrandefrihetsaktivister, journalister och idealistiska datortekniker världen över.