Karl Henrik Johan

Jag gjorde ju tidigare en modespaning för bloggens läsare och inkluderade då den unge Mauro Scocco med en såsig souldänga från 80-talet. Tung som matolja och kanske inte helt representativ för den tid som nu nalkas oss. I stycket efter så rekommenderade jag ju skägg, shorts, skjorta och sandaler. Och givetvis ska glasögonen vara runda. Om ni försöker att se ut som E.C ser ut i videon ovanför så ligger ni nära vårens ideal. Tänk 35-årig doktorand i antropologi, en syster som bosatt sig i Japan och minst två brutna förhållanden varav det ena slutade i sk ond bråd död. Du ska gilla att dokumentera. Gärna i papper. Samla på fjärilar etc.
Typ som den här killen ovanför, huvudfiguren i den usla disneyfilmen Atlantis.

Jag hade ju på känn att det skulle levereras fler guldkorn från den unga mufaren Rola Brentlins blogg och som tur är fick jag rätt. Rola har ett roligt sätt att skriva, hon verkar vara väldigt ärlig och spontan och inte särskilt rädd för att undanhålla sanningen för sina läsare.

Christoffer Fjellner är kanske inte känd för att ta hänsyn till voteringar eller respektera den demokratiska processen men nu går han lite väl långt.

Och så, i ett ögonblick utkristalliseras en helt annan berättelse som säger så mycket mer än bara den här futtiga meningen.

Från Wiki:

“Gustav Christofer Ingemar Fjellner (born 13 December 1976 in Västerås) is a Swedish politician and Member of the European Parliament. He is a member of the Moderate Party, part of the European People’s Party - European Democrats group.

He sits on the European Parliament’s Committee on International Tradeand its Committee on Budgetary Control. He is also a substitute for the Committee on the Environment, Public Health and Food Safety, a member of the delegation for relations with Belarus, and a substitute for the delegation for relations with Iran.“

Jag är verkligen överlycklig att ha en människa som “inte tar hänsyn till voteringar eller den demokratiska processen” i Europaparlamentet.

Tack, Rola Brentlin.

Bach tillhör mina favoriter. En vacker dag ska jag skriva mer utförligt om varför, vad är det är hos Bach som är så speciellt. I helgen har jag försökt lära mig spela det här stycket på min egna gitarr.
Jag har kommit ca 45 sek in av 2:34 sek. Det har nog tagit mig minst 6-7 timmar att mångla in det.
Man måste pausa ibland för att se helheten i stycket och lära känna nyanserna. Att förstå varför en viss ton finns och vilken funktion den har. Det går inte att slarva alls med en sådan här återgivning. Sammanfattningsvis vågar jag påstå att spela ett instrument som kräver detaljkänsla är mycket stimulerande för intellektet. Man blir skärpt och spränger upp nya möjligheter för tankegångar. Jag skulle rekommendera alla människor att tänka lite mer och spela mer.

Nu kommer jag att ta paus från spelandet ett tag för att mina fingertoppar ska få läka ihop. Det gör lite för ont som det är nu.

Den långa svansen, om hur det visar sig att en majoritetens diktatur aldrig fått råda tidigare i historien. Hade den fått det så hade vi förmodligen levt i en bättre värld, en värld som det ska visa sig kommer att realiseras inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det gula på bilden ovanför är “the long tail” och det innebär att “the Future of Business Is Selling Less of More”. Detta medges av att internet ger en möjlighet, för de aparta och avvikande intressena är större totalt sett än de konforma intressena. Innan har vi alltså vant oss vid denna “anti-marknad” som vi ser till vänster i diagrammet. Normsättare, prissättare, dominerande aktörer. Ett annat ord för dessa aktörer är Per Gessle och Idol-artisten, Celine Dion, canada-goose jackor och backslick.

De kulturella tecken jag precis nämnt är nämligen de som “dämmer upp marknaden” genom sina konformitet. Det har bara varit lönsamt att tillmötesgå konforma förespråkare eftersom de i sin dumhet varit tillräckligt många för att det ska löna sig att sälja till dem. Nu har de alltså svart på vitt att “om de många går ihop” så bildas en majoritet som “förtrycker” den dumma lilla klicken med pluralism. Denna grupp har tidigare tillfredställts av enkelriktningen och därmed dikterat verkligheten för alla andra stackare som velat annat. Läs gärna föregående text som en allegori.

Det är alltså inte ett utslag av elitism när du påstår att du gillar obskyra band eller udda grejor. Du är i gott sällskap av majoriteten. De som börjar tala om elitism och ditt “behov att vara annorlunda” har alltså väldigt fel härmed, då det visar sig att du tillhör en majoritet av konsumenterna. Jag skulle vilja säga att det är dessa konforma och viljelösa människor som sabbar för det stora flertalet. Vilket vi också ser i diagrammet.

“For too long we’ve been suffering the tyranny of lowest-common-denominator fare, subjected to brain-dead summer blockbusters and manufactured pop. Why? Economics. Many of our assumptions about popular taste are actually artifacts of poor supply-and-demand matching - a market response to inefficient distribution.“

Barack Obama valde att organisera sig på ett spännande sätt när han skulle samla in medel för sin valkampanj. NYT skriver att Obama fått in mängder av små bidrag, verkligen en gräsrotsrörelse. Många bäckar små. Som till slut blir störst totalt sett.

En debatt mellan Christopher Hitchens och Rabbi Shmuley Boteach. Rabbinen blir, som ungdomarna säger, ägd.

Kul gliring mot Huckabee också ca 38 min in.

“If we were descendants from monkeys we would probably look quite a lot like Huckabee”.

Vi får också en bättre insyn på Hitchens syn på mellanösternfrågan, där han inte på något sätt har tagit någon pro-aktiv ställning för Israel, trots att så många högerdebattörer tolkar det så.

Hitchens bröt med vänstern för att de inte tillräckligt kunde avgöra vän från fiende, i hans ögon.
Han ser ingen anledning för en sekulär vänster att stödja Hezbollah, eftersom de är en religiös, konformistisk fascistgruppering. Hezbollah konkurrerade ut LCP, det Libanesiska kommunistpartiet och fick “patent” på motståndet mot Israel. Detta gör, enligt Hitchens, det omöjligt att stödja Hezbollah eftersom de i stort påminner oerhört mycket om ett fascistparti. Hitchens tycker likadant om Hamas. Och framförallt tycker han så om den Israeliska högern.

Jag spådde ju att den vanliga tröjan skulle komma att dominera hösten. Och lite rätt fick jag. Den gjorde sällskap med den nästan vanliga t-shirten, som ju har gått att använda ofta eftersom det knappast varit någon vinter. Åtminstone inte i de södra delarna av landet.

Här ovanför ser ni en ung Mauro Scocco sjungandes en ganska dålig text. Men i Mauros fall tror jag det handlar mer om “stämning” och “atmosfär” och det är ju även det kategorier som spelar roll. Allt är ju inte text här i livet. Modetipset för i vår är alltså skägg, shorts, skjorta och sandaler. Precis som vanligt, men skillnad är att det måste vara handsytt. Det är samhällsbärande och anständigt.

Idioten Ted Haggard, a chaucerian fraud (tack p!) enligt Christopher Hitchens, gör här alla fel man kan göra i en diskussion.

Halmgubberetoriken är en klassisk härskarteknik och den bemästrar Haggard till fullo.

I frankrike försökte man införa filosofiämnet på alla plan, för att få folk att sluta tramsa runt på det här viset. Utfallet har jag inte hört. Det hade dock varit helt jävla underbart om ingen någonsin resonerat som Haggard i min närhet.

Hela hans väsen utstrålar idioti, hans mun är avskyvärd, hans gestikulering och hans minspel vittnar om den fulla medvetenhet han har om exakt hur han duperar och lurar sina medmänniskor. Det finns ingen anledning att hysa någon sorts sympati för Haggard och för den skock av Guds lamm som följer honom finns inget annat att erbjuda än förståelse för att deras omgivning inte kunnat erbjuda dem ett alternativ till denna flinande charlatan.

Gud är död, häng Gud!

“Vi har plasma-tv, de bor i grottor” är ett citat som en vän till mig, som ofta skriver kulturartiklar med amerikanska tänkare i expressen, sammanfattade centrum gentemot periferin-situationen med. En titt på den här videon ger också en rolig bild.

Kellie Pickler här tror att Europa är ett land, och att Frankrike inte är det. Hennes programvärd hinner idiotförklara henne för att hon är kvinna och klassfrågan lyser med sin närvaro.

Jag är mycket nöjd över att bo i ett progressivt land.

“Bloggen är inspiration för andra” säger Kenza, 16 år och storbloggare inom genren “mode”.
Av de femton största bloggarna i sverige enligt bloggtoppen är största delen av dem hemmahörande i denna särskilda kategori, “mode”. En snabb koll ger att det mesta som avhandlas där är vardagligheter uppblandat med bilder på nyinköpta kläder, ofta tagna i spegel.

Bloggen bjuder här på en liveupptagning av Wet Wet Wet då de 1997 framför sin enda hit “Love is all around” vilken från början skrevs av The Troggs någon gång på 60-talet.

Låten “Love is all around” kunde höras på varenda radiostation i hela östeuropa den varma sommaren 1994. Detta vet undertecknad eftersom han ägnade stor tid åt att, med hjälp av sina föräldrar, utforska stora delar av tjeckien och ungern i den klibbiga värmen.

Denna kollektiva neuros som bildades under fotbolls-vm lyckades av någon anledning klistra av sig på Wet Wet Wet och även de fick en slev av den folkliga välvilja som mustats upp.

När Tv4 sedan vintern därpå skulle planera sin programtablå valde de att visa en “wet wet wet”-konsert från Royal Albert Hall till jul. Ni vet en sådan där de tvingat dit drottningen och hennes konstiga familj, så de kan få klappa i händerna och busvissla med öronen.

Jag minns att den kvinnliga hallåan påade konserten med något upphetsat i blicken. Hon sa något i stil med:

“I höstas spelade Wet Wet Wet i Royal Albert Hall (med uppenbar underdånig emfas) för det brittiska kungahuset…/../ “Den karismatiske sångaren Marti Pellow”…”

Naturligtvis var jag redan då väldigt intresserad av populärkultur. Och tyckte väl att jag hade ganska bra koll på musikvärlden även som 11-åring. Tji fick jag, alltså, av denna hallåa. Det hade alltså funnits en beundran för Wet Wet Wet och Marti Pellow under längre tid. Det var alltså inte bara ett one-hit-wonder? Med tanke på den glansiga blick hallåan fick när hon uttalade Marti Pellow och hur hon förmodligen visualierade sig ett samlag med denne hästsvansbeprydde charlatan kunde jag inte göra annat än att dra slutsatsen att marknaden var uppdämd någonstans. Musiklyssnandet var inte fritt. En stark pr-maskin hade lurat många människor att tro att Wet Wet Wet var allmängods och att Marti Pellows namn kunde dras i samma utandningsluft som typ “Elton John”.

Jag tyckte genast synd om den lurade hallåan och svor att aldrig låta mig påverkas av starka marknadskrafter inom kultursfären. Och det löftet har jag hållit.

I filmen ovan har Marti Pellow skalat av sin hästsvans och bär sådana kläder som turkar brukar bära när de sjunger denna låten på din lokala pizzeria. Inget ont om turkarna. Men Marti Pellow kan dra åt helvete.