Karl Henrik Johan

Kortfattat kan man förklara julen som en strukturerad andningspaus mitt i det mörkaste. En urgammal tradition, etablerad längs hela Europa även innan kristendomens intåg.
För mig handlar julen mest om kitsch. Granar, klappar och den påbjudna “holiday spirit”, sk “helganda” som sprider sig. Konstruktionen gör sig påmind i dagligt tal. I veckan har jag hört vad “man” ska göra på julen.

- Vad ska du göra över julhelgerna?
- Jag ska göra det “man” brukar göra.
- Jaha, då vet jag.

Jag vet faktiskt vad det vill innebära att fira jul, reglerna är uppspikade på kyrkdörren och fan ta den som avviker.

Ne så farligt är det nog inte. Många väljer att fira jul utomlands. Det kan man också göra. Det är etablerat nu.

Det går också att mysa igenkännande åt all trängsel. Förfasa sig över människors nervösa och stingsliga uppträdanden i julruschen. Glädjas åt att det för en gångs skull kvittar hur mycket regnar eller hur tråkigt vädret är. Folk är ute och springer ändå.

-Firar du Jul, din jävel?
- Ja tack, Herr Nilsson.

På den lilla chiffonjén stod cigarrlådan redo för vår herre. Långa, fina rökverk som väntade på vår herres blöta mun. Några steg i korridoren signalerade intåg. Herr Nilsson var en rättskaffens herre. En herre bortom gränserna för sin egen spegelbild.
På den lilla gröna mattan stod Herr Nilssons chair, snett bakom var fönstret med de stora creméfärgade gardinerna som hölls ihop av gyllene band. Snart skulle vår herre brisera av lycka. Herr Nilsson, vår herre.

- Oh, Herrejävlar vilka goda cigarrer!, tjöt Nilsson.
- Utmärkt, Herr Nilsson, sa jag.
- Firar du jul, din jävel?
- Ja tack, Herr Nilsson.

Den här filuren har flera hundra trevliga alster på sitt YouTube-konto. “Michelle” har varit en av mina favoritlåtar med The Beatles sen jag först började intressera mig för dem någon gång på mellanstadiet. Framförallt gillade jag bassolot efter refrängerna.

I dagarna har det varit klimatkonferens på Bali. Och via bloggosfären har läsare kunnat följa förhandlingarna skildrat från en mängd olika håll. Arbetarens klimatblogg brukar uppdatera ofta och skriver engagerat. SvD har skaffat sig en egen klimatbloggare som inte drar sig för att klaga på det lokala klimatet; “
Nu har det blivit svalare men myggorna irriterar och bits när man försöker samla tankarna och skriva.“

Nåväl.
Efter turer med förhandlingar, en vända med en polemiksugen Al Gore som tydligen hade gjort “den vågade venusjämförelsen” (speciellt effektfullt argument som kanske florerar bland klimatvänner, vad vet jag) godtog USA u-ländernas modesta krav. En del menar att det bara var ett sätt för USA att dra med sig förhandlingarna till Hawaii för att där kunna sätta en egen agenda, en del menar att bindande avtal, med utsatta ambitiösa mål, kommer att ingås i Köpenhamn 2009. Det finns trots allt ett liv efter George Bush också. Och det där har jag funderat på en del.

Det verkar, precis som Slavoj Zizeck en gång sagt, att människan har lättare att föreställa sig sin egen undergång, än vad de kan föreställa sig ett slut på kapitalismen. Å andra sidan så finns det ju ingen konsensus kring vad kapitalism egentligen är. Wiki säger “Kapitalism (av latinets capitalis, som avser huvudet; avlett ur caput, “huvud”) är ett ekonomiskt system där produktionsmedlen ägs av privata aktörer. Oftast inkluderar man också i definitionen närvaron av marknadsmekanismer, det vill säga att priser och volym bestäms av marknadens aktörer – producenter och konsumenter.

Men det är inte alla överens om.

Manuel de Landa bygger sin “motor” på Deleuze texter. Han skriver här.

Delanda menar att “kapitalism” alltid har inneburit monopol/oligopol artade förhållanden. Långt ifrån det supply/demand-förfarande som oftast framförs som marknadsekonomins förtjänst. Fördelen med sådana här analyser är att de inte är så fantastiskt romantiska och misantropiska som regelrätta marxistiska analyser brukar se ut. En sorts post-humanism som inte utgår från att “subjektets natur” hela tiden blir “skändat” under kapitalismen. Sådana tankar blir lite lätt religiösa ibland och tvingar dess utövare till romantiskt svammel.

Fantastisk låt av Don Henley, förförra sommarens yacht-revival sitter fortfarande i.

Varje gång en hype inträder (oklart hur och varför hyper uppstår), sker det nästan enbart via särskilda kanaler och agerar normativt. Helt plötsligt har alla en viss sorts solglasögon eller kofta. Det hade varit en stor lögn att påstå att sommaren 2006 var “yacht-rock”-sommaren utanför de fåtal klubbar i Sthlm och Göteborg som spisade Doobie Brothers typ sammanlagt kanske 6 ggr (2007 var Balearic). Randiga tröjor, seglarmode och västkustrock är ju sannerligen företeelser som dykt upp tidigare i historien, men å andra sidan kanske inte formerat sig som de gjorde sommaren 2006. Pop handlar om kläder, har Neil Tennant en gång sagt. Jag håller det som ett rimligt antagande.

“Beyond that, I’m also not convinced we really accomplished that much. Kennedy was president and everybody thought it was Camelot, but look at what we did. We raised all that hell ins the sixties, and then what did we come up with in the Seventies? Nixon and Reagan. The country reverted right back into the hands it was in before. I don’t think we changed a damn thing, frankly. That’s what the last verse of “The Boys of Summer” was about. I think our intentions were good, but the way we went about it was ridiculous. We thought we could change things by protesting and making firebombs and growing our hair long and wearing funny clothes. But we didn’t follow through. After all our marching and shouting and screaming didn’t work, we withdrew and became yuppies and got into the Me Decade.”

Don Henley reflekterar över vad det var som försvann, och vad som egentligen hände, allt skulle ju bli bättre efter 68. Istället fick de Nixon och Reagan.

Fransmännen blev så förbannade över att ingenting hände(det hände iofs en del, stora löneökningar för arbetare och förändringar i utbildningsväsendet, året efter kom valutakrisen) att de utvecklade post-strukturalismen och post-modernismen, samt satte standard för vad vänstern egentligen är idag; splittrad.

Jag antar att ett sådant utlåtande som arbetarna på Citroên fabriken gjorde sätter eld i många unga hjärtan:
”Vår strejk blir alltmer politisk. I själva verket är den tändande gnistan, detonatorn till denna historiska vår, där ungdomen äntligen tack vare sin styrka kan ta till orda, utan tvekan studentrörelsen. När även arbetarrörelsen i sinom tid framsprang, uppstod en viss misstro, vissa meningsskiljaktligheter mellan fabriken och universitetet. Detta var konsekvensen av en stor försening i politisk mening, i arbetarvärlden. Tretton dagar av strejk, tretton dagar av medvetandegörande, tretton dagar av solidaritet har dämpat meningsskiljaktligheterna. Vi skall tillsammans bygga upp det nya samhället. För den löjliga och hopplösa avlednings- och hotmanövern som ‘hans majestät’ de Gaulles tal var, när allt kommer omkring, enhetens grundval.” Universitet-Fabrik. De strejkande kamraterna på Citroen”

Som vanligt tog den etablerade vänstern avstånd från anarkismen, den frihetliga, anti-auktoritära. Inte tillräckligt stalinistisk, enligt det franska kommunistpartiet.
Jean-Paul Sartre och andra intellektuella tog dock deras parti.

Wikipedia angående den svenska implikationen:

“Typiskt för de nya sociala rörelserna var deras utomparlamentariska och direktdemokratiska karaktär, och dessa strömningar i samhället har visat sig bestå. En obruten tradition är här den frihetliga socialismen med sin arbetsplatskamp och sin decentraliserade samhällsvision“

Och så har det även fortgått i väst, rhizomatiska nätverk, socialt entrepenörskap, feminism, djurrätt, miljöfrågor, framsteg och progressivitet. Visst tog det en liten paus på 80- och 90-talet när våra föräldrar var upptagna med att uppfostra nästa generation. Våra frågor handlar också om upphovsrätt, information, kontroll/övervakning och hur kapitalismens baksidor kan lindras i frågor om djur, klimat och människor.

Och som vanligt är det folket som går före sina folkvalda, precis som det ska vara.

Att skriva om populärkultur är det många unga människor som drömmer om, det är betydligt färre som drömmer om att skriva om Karl XII eller det Peloponnesiska kriget(Utfall: Spartansk seger).

Varför är det så att så många vill skriva om populära klubbar, musik, filmer och litteratur i samtiden? Jag tror att svaret ligger i det sista ordet i förra meningen. Unga människor (ja, jag räknar mig själv som ung) vill förstå sin samtid för att kunna placera sig själv i den. Det blir ett sorts identitetssökande och man vill bryta smak mot vartannat, dela erfarenheter (sliten klyscha, precis som om det har funnits möten då sådana inte delats).
Jag snackade med en tjej en gång som beklagade sig över att hon inte fått lära sig särskilt mycket historia i skolan, och framförallt inte någon samtidshistoria.
Jag känner igen den där viljan, man är så ivrig att förstå sig själv och sin omvärld så att allt prat om döda prinsar och gamla fredsöverenskommelser blir ett hinder. Egentligen så ville man kanske bara sitta och prata om vem man egentligen är. Jaqcues Derrida har sagt att allt filosoferande egentligen bara är ett sätt för människan att rättfärdiga sitt jag. Och det stämmer nog tror jag. (nu gjorde jag just det) I alla fall så hade den här tjejen just vandrat igenom Istarporten, entrén till den antika världens storstad Babylon. Det här är som ni förstår inte kattskit. Men det verkar spela mindre roll för en identitetstörstande 20nåntingnågon som allra helst vill spegla sig själv i någon ny dansdänga eller “subkultur”. Det där lät ju surt och bittert, det var inte meningen. Problemet är bara att dessa medelklassmänniskor (det är vi nästan alla, inte riktigt) uppmuntras att utvecklas, spegla sig själva, att bli. Som paraply för den tid de tillbringar med detta sökande påstår de att de är kulturintresserade. Och jag tror dem. De är intresserade av kultur, att odla den själv, sin egen och bidra till det kreativa. Men kultur kan ju aldrig bli mer än resultatet av de som utför den. Likt filosofin så är konsten också ett sätt att spegla och rättfärdiga i den stunden sakerna görs till allmän åskådning. Då kommer omvärldens dom och den kommer över dig, inte över ditt verk. Du kan förstås påstå motsatsen, att det är en idé du har förverkligat eller så. Men det tror jag inte på. Det är nog svårt att skilja idéerna från personen trots allt.

Jaja, populärkultursjournalistiken har i alla fall skapat sig en egen genre för förverkligande, representerat av mina favoritartister det här året, Panda Bear och Burial. De två har gemensamt att de helt enkelt gör musik som vi som gillar betraktelsen i någonting gillar. Det där lät ju konstigt. Men både Panda bear (som låter som om man smyglyssnar(recenserar) på en fest vid en sjö där de spelar Beach boys) eller Burial (som låter som om man hör (recenserar) festen genom en mikrofon som placerats utanför den där klubben)) utmärker sig genom just detta, att vara en tolkning. Perfekt popjournalistik, fast i ljud. Kan inte bli bättre. Very pomo.

Vad jag ville komma till är att allt sökande är just detta, längtan efter självet. Uppmärksamheten, att bli till i andras ögon och att accepteras för den man är eller kan tänkas bli. Eller som Vincent Descombes uttrycker konsekvensen av den cartesianska subjektsfilosofin: “den andre är ett fenomen för mig, men jag själv är också ett fenomen för honom; en av oss är tydlig överflödig i rollen som subjekt och måste nöja sig med att vara för sig själv vad han är för den andre“.

Det mesta är redan sagt, formulerat, uttalat, filosoferat. Så varför fortsätter du? För att du måste,för att du kan, för att du är människa och för att den andra är det. Och det är det populärkultur handlar om (livet), att göra saker själv, att ta plats (det finns plats för alla), även om allt gjorts innan och du bara lånar, kanske snor, låtsas, eller vad du vill. Se till att rättfärdiga din existens, och få andra att göra det, så ökar dina egna chanser ( du har i och för sig inget val). Lev och låt lev.

Nej, jag har aldrig läst Paolo Coelho. Det här är sista gången något liknande existentiellt sartre-snack eller dylikt människovurmande publiceras här.

Jag läser brevet som Olof Palme skickade till min morfar, där han irriterat strukit ett maskinskrivet n och kladdat dit ett l. Annars skulle meddelandet förlora sin poäng. Förargligt, eller hur?

Och ja vi fick biljetter, trots allt.

Henry Rollins i högform skrivandes ett argt brev till Ann Coulter, en av världens sämsta människor.

I vardagliga sammanhang möter jag ofta kommentarer i stil med “det politiskt korrekta sverige” osv. Det har nu blivit såpass vanligt att säga såhär så att begreppet kräver en djupare analys. För några veckor sedan hörde jag det i förbigående utanför en systembutik. Det kallas selektiv varseblivning, jag lyssnar helt enkelt efter såna här plattityder, så lite skyldig är jag nog till den påstådda ökningen av dem. Om det nu är jag som påstår att detta är något viktigt att diskutera.

Anledningen till varför jag oftast blir misstänksam när någon säger såhär är att jag undrar vad de inte får säga på grund av “den politiska korrektheten”. Vad är det för samhällsomstörtande ideér de här människorna bär på?

Först och främst skulle jag absolut vilja påstå att det finns en “politisk korrekhet”, en allmän vedertagen och etablerad konsensus i media och i det offentliga samtalet. Detta är något helt oundvikligt faktiskt, och det händer alltid när många röster kommer till tals. Man kommer överens om vissa premisser för diskussionen. Om två läkare diskuterar ett benbrott så kommer nog inte den ena läkaren vilja bestrida det faktum att benet är brutet. I så fall skulle det ju inte vara brutet, och då skulle de ju inte behöva diskutera benbrottet utan kanske något annat fel på benet.

Likartat finns det massor med färdiga sanningar och mallar osv för att kunna få tillträde till en allmänpolitisk diskussion. Här i Sverige är det dock så att förvånansvärt många sidor får komma till tals ganska ofta. Även i privatägda tv-kanaler som tv3, tv8 och axess bjuds ofta in radikala röster från hela det politiska fältet. T ex har Gudrun Schyman ett eget tv-program där ganska så progressiva åsikter förs fram och mediaklimatet kan nog sägas vara extremt gott i Sverige. Det finns alltså ett utrymme för väldigt många skilda åsikter i vårt land.

Ändå finns det alltså saker man inte får säga pga av “den politiska korrektheten” osv, enligt en del människor. Vad kan det då vara?
Min högst spekulativa tes är nog att de flesta som skulle vilja säga saker som inte är önskvärt i “det politiska korrekta sverige”, ofta är de som ofta hänvisar till yttrandefriheten i nästa andetag (som en del av de som säger sådana här saker mer än gärna vill avskaffa).

Modellen kan se ut såhär:

Person 1. -”Det är alldeles för mkt politisk korrekthet i Sverige, jag får t ex inte påstå att alla män är våldtäktsmän, trots att vi har sk yttrandefrihet”

Person 2. “- Du har ju precis gjort ett sådant påstående och ingen har ju försökt censurera dig. Nu får du alltså stå till svars för vad du sagt och om du menar att det är såhär så får du försöka bevisa det. Om du inte kan det så kommer ett sådant påstående inte att vara gångbart i något sammanhang”

Ja, ni förstår vad jag är ute efter. Utsagor om verkligheten som saknar rationellt stöd är inte gångbara, oavsett vem som säger det.

Filmed at Capitol Theatre, Passaic, NJ. 19-9-1978.

Här är länken

I all form av bedömning rörande någon sorts populärkultur, dess estetik, dess existensberättigande eller så, måste man ha referensramen. Du kanske är uppväxt, grubblandes och letandes efter en sådan ram. En ram som helt enkelt upplöser relativismen och erbjuder dig Sanningen. Varsågod, här får du den.

All form av västerländsk populärkultur måste vägas mot Capitol Theatre, Passaic, NJ. 19-9-1978. Och det är inte nog. All form av kultur överhuvudtaget måste vägas mot den här inspelningen. Varenda politiskt beslut, varenda steg som tas måste vägas mot Capitol Theatre, Passaic, NJ. 19-9-1978.

Det kanske känns trist för dig, ungefär som om Sveriges verkligen hade vunnit fotbolls-vm någon gång. Det hade inte kännts rättvist, något hade saknats.
Men du får se det som att ett mål på vägen har uppnåtts och att du måste gå vidare i livet.

Jag vill att FN gör ett tillägg till sin konvention om mänskliga rättigheter, det bör formuleras ungefär såhär:

“Varje människa har rätt till kulturupplevelser som motsvarar Capitol Theatre, Passaic, NJ. 19-9-1978. Det är varje människas och styres ansvar att i så hög grad som möjligt reflektera och reproducera den normativa glädjen och kärleken hos Capitol Theatre, Passaic, NJ. 19-9-1978″

En del av materialet spelades in dagen efter, och det finns också fler inspelningar från NJ och denna turnén lite varstans. Varenda låt nedanför är 10/10. Jag vill betona att inget som någonsin har fångats på band har varit bättre än det här.

Backkstreets/Sad eyes - Det inövade breaket i Backstreets
She´s the one
Prove it all night
Darkness on the edge of town
Born to run
4th of July Asbury Park (Sandy)
Thunder Road
Candys room
Jungleland
Point blank
Not fade away
Meeting across the river
Fire
Because the night
Racing in the street
Incident on 57th street
Detroit medley
The promised land
Spirit in the night
Its my life
Raise your hand
Rosalita
Tenth avenue freeze out
Twist and shout