Karl Henrik Johan

Under sommaren har jag läst Michael Azars “Sartres Krig” under perioder av ledighet. De första hundra sidorna lade jag under mig med ansträngning, sedan rullade det på. Vårens läsning av Hegel kom inte så långt, något som stör läsningen av Azars arbete, den enda så fulltomfattande redovisningen av Sartres idéer på svenska. Från Sartres tidigare år med en existentialistisk ontologisk dualism till krigen och fasorna och den Sartre som senare helt kom att identifiera sig med stalinismen, brytningen efter Ungernkrisen och sedan Sartre som Zola, den envise intellektuelle i kamp mot det civilisatoriska barbariet. Allra mest spännande var jakten på historiens subjekt, på människan i totaliteten. Där Sartre hävdar “existensen föregår essensen” och den ontologiska frihet som möjligör hennes slaveri och förenandet av detta genom marxismens totalitet. Friheten är historiens subjekt, det som samtidigt driver historien, gör den till en totalitet men som också detotaliserar historien och skapar icke-historien. Ur denna paradox kom aldrig Sartre ur, till slut.

Läs också Michael Azars analys av Lebanon-Israel konfliktens idémässiga yvigheter.

Eurozine is a network of European cultural journals, linking up more than 50 partner journals and just as many associated magazines and institutions from nearly all European countries. Eurozine is also a netmagazine which publishes outstanding articles from its partner journals with additional translations into one of the major European languages.

Fullödig intellektualia från Europas bästa tänkare och emellanåt översätter de till engelska för oss som inte begåvats med tillräckliga kunskaper i andra språk.

Den svenska bidragsgivaren heter Fronesis och är också läsvärt i högsta grad. Fronesis finns på ett bibliotek nära dig då det är en vänstertidskrift. Och som vi vet är alla bibliotekarier rabiata kommunistdikaturkramare när de själva får välja. När marknadsekonomin gifter sig med de offentliga instutionerna brukar det bli Camilla Läckberg för hela slanten, så passa på att låna nu, sedan tar den kulturella hegemonin från väst över.

Steinman - USA´s svar på Thomas Gson, har haft ett finger med i spelet i de flesta fläskiga powerballader, en genre jag ömsint samlat på så länge jag kan minnas. En snabb överblick ger bilden av ett blygt och tillbakadraget geni som lever ut sina känslostormar genom sina underbara kompositioner.

“Wagnerian Rock är en musik-genre som skapades av Jim Steinman på grund av hans kärlek till musiken av Richard Wagner och Phil Spector. Denna genre är en sammansmältning (nästan en musikalisk hybrid) av nittonhundratalets rock’n'roll och artonhundratalets opera påminnande om Wagners och Spectors, och framför allt, med en rejäl dos av Steinmans egna musikaliska färdigheter. Wagnerian Rock kan klassas som en subform av rockopera.”

Bland hitsen kan - ja - alla rockoperor värd namnet nämnas. “Total Eclipse Of The Heart”, “I´d do anything for love (but I wont do that), “Dead ringer for love” och min favorit, den wuthering heights-inspirerade “It´s all coming back to me” som inte bara framförts av Celine Dion utan också Meat Loaf och av Steinman själv genom bandet “Pandoras box”.

Jag kan utan omsvep påstå att jag alltid uppskattat stora gester och dramatik, med det inte sagt att jag inte kan hantera subtiliteter, men det är helt enkelt inte samma sak och bör inte jämföras.
Sentimental melodrama begagnas oftast av de som anser sig ha utrymmet till sådant, oftast förknippat med homosexuella, brudiga brudar, folk i den dynamiska medelklassen, lantisar, ja vem som helst om man tänker efter som längtar efter stora historier om kärlek och känslor.

Celine Dion skall ha tydlig kritik för hennes i övrigt urusla produktion men hennes rena och vackra insats i “It´s all coming back to me” är superb. Nu vill jag höra the Ne-yo feat R.Kelly-version.

Anti-demokrati förutsätter att du inte fullt ut erkänner subjektets frihet. Det är det många som inte gör. När man med våld vill vrida historien rätt med historiens illegitimitet som argument är man anti-demokratisk oavsett historiesyn, oavsett vilka orättvisors tentakler hängandes runt dina anklar. Att föregripa historien utan att erkänna allas inblandning och allas, inklusive ditt, ansvar för orättvisorna är att negera din egen frihet, ditt eget ansvar. Det är det många som gör. De uppträder auktoritärt, maskerad med illegitim auktoritet och de förbehåller sig rätten att ha rätt utan att möta omgivningens krav på respekt.

Förra veckan tros vänsterextrema krafter utövat våld och inskränkt en politisk motståndares frihet att tro och tycka vad han vill. Detta är att underminera sin egen frihet och sin egen rätt att göra gott.

Sverigedemokraterna är bara ett tragisk symptom, en organisation bildat av missnöje och rädsla, osäkerhet och panik. Men att begränsa dem rätten att tänka, skriva och organisera sig fritt är inte värdigt demokratin. Och i demokratins namn ska du, om det är så du känner och tror, motverka dem med demokratiska medel. Du ska tänka, skriva och organisera dig fritt.

Om post-modernismens anti-demokratiska nyanser

Om motvallskärringar

Nyheten om SD

Afas uttalande på socialism.nu (inte publicerat i samband med ovanstående händelse)

Det är alltså dags igen för det västerländska samhället att navelskåda sig självt och det behöver ju inte vara helt fel. På bilden syns Shaune, ett underbart ansikte med ett underbart namn och han kommer du aldrig glömma precis som du aldrig glömde pojken i “Kes - Falken” som du tvingades - helt riktigt - se någon gång på högstadiet. Jag vet inte hur det är med er, men den närmsta kultur som jag kan identifiera mig med är den brittiska. Det är i den som jag ser exakt samma saker som jag ser i Sverige; det opropertionerligt stora intresset för våldsporter med bollar, motorintresset, män med shorts och t-shirts som åker till mallorca och skriker, rasismen, kvinnoföraktet och orättvisorna. När jag ser en film som “Football Factory” eller lyssnar på Pet Shop Boys vet jag precis vad de menar, hur de tänker och varför de gör som de gör.

Någon gång på 90-talet drog sig en exotism över det västerländska samhället och de strukturellt diskriminerade grupperna (de av andra etniciteter) gjorde sina röster hörda. Hip-Hop, etno och orientalism blev tres chic bland alla som ville visa förståelse. Som vanligt gick alla sina egna ärenden och kvar lämnades en sorglig pannkaka av okunskap och oförmåga för kommande generationer att förvalta. När det nu är dags att titta se “den vita arbetarkulturen” i backspegeln får vi absolut inte glömma dess svarta rötter och den gemenskap som kunde bättre manifesterats under thatcher-eran än den förfärliga rasism som istället blev resultatet av nedskärningar, sparpaket och den vanliga höger-rappakaljan. När grupper får det svårt så börjar de kannibalisera på varandra och det är rena mums-mums för makthavare som kan driva igenom förbudslagar och repressiva åtgärder med populistiska resonemang (läs Jan Björklunds ideologiska ansats).

Den här hösten ska jag fåfängt nog använda min la paz ofta, jag ska köpa en button down-skjorta från ben sherman. Dr Martens skiter jag nog i. Och hängslen kan ni glömma.

Jag har tillgång till min mammas kylskåp dygnet runt, en stor vit bosch sprängfylld med godsaker. För några timmar sedan åt jag två grova mackor med bregott, ägg, kaviar, räkor och en liten majonnäsklick på toppen. Jag sköljde ner allt med färskpressad apelsinjuice när jag väntade på att mitt lösviktsté av särskild sort skulle bli färdigt. Jag minns en gång att jag åt scampi med gnocchi och påtalade det estetiskt felaktiga i att tillaga en sån maträtt som har en sådan beskrivning. Samma kväll sa jag, i min svarta kavaj av krossad sammet, att flickan jag träffade inte var rolig nog; “hon pratar som en söndagsbilaga, fylld med floskler och pseduofilosofiska tankar”. Förmodligen var jag ganska omogen då, men jag hade förmodligen rätt i sak. Jag var inte äldre än 20 år.

Min planering i veckan rörde ihop sig, jag fick inte ledigt, jag blev sjuk och jag drabbades av en stark ovilja att umgås med andra människor. Jag blev ett frö för vinden och det är ok. Jag är kanske glad att det regnar i Sverige idag, det gör mig mindre illa till mods och markerar sommarslutet på ett sätt som jag gillar.

Jag har tillgång till min pappas spritkällare dygnet runt och dricker vad jag behagar. Jag blir sällan berusad, en whiskey där, en cognac efter maten. Ett glas rött innan jag går och lägger mig. Jag skivar mozarella, äter den med tomater och olivolja och vitpeppar. Pillar ner ett par calamares. Jag tröstar mig med mat av högre kvalitet än de andra. För en vecka sedan satt vi och åt en sommarbuffé och det enda vi kunde göra var att prata om mat, annan mat, mat vi ätit, mat vi ville äta, hur oerhört gott mat kan vara. Jag läser bon, jag läser marxistisk teori, jag blir glad när jag har rätt och du har fel. Det är huvudsaken. Jag läser http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1137102,00.html och konstaterar att vänstern inte behöver några fiender när man har så genomusla demagoger till vänner.
Jag lyssnar på filosofiska rummet och stör mig på hur korkad Lars Gustafsson är. Han pratar sakta och tråkigt som Dr Snuggles och häver ur sig urusla ordvitsar. Hans självupptagna och självglorifierande samtalston, hans otillräckliga intellektuella kapacitet och hans struntviktiga resonemang påminner mig om de förståndshandikappade klasskamrater som med andra klasskamraters och lärares goda minne tilläts ventilera fritt i samvaron. Det är lugnt Lars, jag är solidarisk med din oförmåga men inte med de fördelar du skaffat dig. De har jag inte sett vara mig till gagn. Min oförmåga.