Karl Henrik Johan

Det blev en film ändå!
Jag har ingen aning om vem killen med rastaflätorna är men han får gärna fortsätta dra dåliga skämt så länge han spelar Bach på det där monstret till instrument.
Det är som Schopenhauer sa, att musiken är den högsta konsten.

För övrigt noterar jag att Skåne snart kommer att kunna odla vin, framförallt vitt vin inom en inte avlägsen framtid. Har vi tur så överlever lite av fisken också, så man kan äta något till vinet det vill säga. Annars dricker jag gärna öl till fisk vilket inte ska underskattas så länge fisken är panerad.

Apropå Fisk så är följande litterära tips ett absolut måste för alla som vill ta del av vad som egentligen händer här i världen.

Sen avsätter jag lite tid de närmaste veckorna för att studera Hegel på ett skattefinansierat bibliotek någonstans i Sverige.

Förhoppningsvis kommer detta leda till det som Sarkozy kallar för “rupture“. Ett avbrott och en ny öppning i mitt politiska ställningstagande.

Måste också passa på att sprida detta språkliga guldkorn från vår hyperintelligenta oemotsägbare och allmänt klanderfria utrikesminister.

“Att attacken genomfördes av en regimtrogen ungdomsgrupp som tidigare ägnat sig åt uppenbart sanktionerade trakasserier och som nu alldeles uppenbart gör samma sak utanför Estlands ambassad gör det hela uppenbart.”

Fridens liljor allemagne!

Jag skrev två recensioner på två fejkade böcker till ett annat forum. Postar dem här också.

——————————————————————————–

Ludvid Österbrum - Häcken Vid Havet - Bonniers Förlag 2007

Är Österlen själens fond och fiskgryta i ett? Den frågan ställer sig Ludvig Österbrum i sin andra roman på Bonniers.
Historien tar sin anfang vid ett sillastånd i i Kivik bland fräsande fiskare och nyrika kola-torskar i ett saligt myller längs horisontens spelande solnedgång. Samma kväll som huvudpersonen Olof tursamt ramlar in i ministersonen Nicklas som tillbringar sommaren på rehab längs kusten där vågorna slår högt mot de skriande måsarna i skyn.
Tillsammans har de äventyret inom räckhåll, det erotiska, men även det småborgerliga kaffedrickandet längs kajkanterna, de ömma orden längs storgatan en söndagsgryning och den fantastiska känslan av att vara accepterad.
Det finns en inneboende tragik i mötet, det var bara här de kunde mötas på samma premisser. Olof, den skötsamme taxichauffören och vilande homofilen med plastkam i backfickan och Nicklas, en bortskämd och moraliskt korrumperad slyngel från Stockholms innerstad.
Bland fiskgrytorna och åladoften accelererar deras kärlek och de tvingas till slut inse att de inte kan leva utan varandras ömhet. Och fiskdoften då förstås.

Österbrum skriver: “Olof tvagade sina händer och glodde upp mot den vinande vinden. Därborta vid vedbon stod hans lem hårt för första gången, mjuk som ålarna i en hink med ollon som skalet på en krabba”.

Här är första ansatsen till den övertygande kopplingen mellan kärlek och djur från havet. Olof Lagercrantz skrev en gång som en kommentar till Sovjets invasion av Ungern: “Måtte de ändå ha fisk, fisk och kärlek”.
Kanske är det här Österbrum hittat sin modell? Vi följer Olof och hans känslor för fisk och kärlek genom en priviligierad tid, ett modernt Skåne med kollektivtrafik och digitala kroppsvågar. Hur hade historian varit om inte välfärdstaten funnits för det unga paret? Jag tänker mig in i en liknande situation, om jag skulle finna mitt hjärtas nav och behöva släpa på mina snoriga ungar (jag hatar en av dem). Man vill bara säga: skärp er för fan och raka era armar! Igår tvättade jag 8 kg trosor för hand och silade nykokta makaroner med tänderna samtidigt som jag ammade en tbc-sjuk unge på ena bröstet!
Finns det tid för utlevd homoerotik och fiskliknande kärlek i det moderna Sverige? Jag har svårt att se det och författaren ger mig ingen hjälp.
Österbrum är en skicklig stilist som vet att använda sig av kustens natur; snäckor, måsskit, använda kondomer, ölsura plastglas. Den långsökta kopplingen mellan sädesvätska och kaviar passerar obemärkt.
Är det såhär vi ska förverkliga oss själva? Frågan är ställd, vi borde kräva ett svar.
- Aase Skugge

————————————————————————–

Maj-Lis Gullmarssson Blombladens peripeti Wahlström&Widstrand (2007)

Andra diktsamlingen i år från Maj-Lis Gullmarsson sätter gränserna medvetandets språkliga horisont. Årets diktbok, säger en uppsluppen rescensent.

I de inledande styckena förenas samtidens avsky mot kroppen i blommans struktur och spelet med omvärlden. Här finns en historia att berätta och den har Maj-Lis hittat i en övergiven blomsterträdgård. Solrosen tar sig i akt mot den molntunga skyn: “solrosens egna parnass/en solig terass/inre omland av mejram och skvatt”. Gullmarsson firar triumfer i det yttre, i det som inte ses med blotta ögat. “partikelns böjda överhöghet/ strålar nedåt,inåt/ långt från mig och de sina”. Den mänskliga perceptionen tar här överhanden, den vanställda tolkningen en solgassig eftermiddag när diktjaget suttit för länge i solen. Är trädgården vår egna värld? Maj-Lis ger mig ingen anledning att tvivla men skjuter samtidigt in en brasklapp. “Obönhörlig illusion/blommar för dig och mig/ en sockerbit i en kaffekopp av evighet”. Om trädgården är vår värld var finns då förändringspotentialen? Var växer det nya generationer av hibiskus och fyrklöver? I rabatten längs häcken av buxbom visar det sig. “Träng/spräng/ta för dig av jord och doft/vi delar samma mylla/ en avsågad buskhylla”.

För Maj-Lis Gullmarsson existerar inte trädgården som metafor, det är hennes verklighet vi får ta del av. Och det gör vi så gärna. Ett omistligt bidrag i årets diktflod.

- Jeanette Ysterstrand

Idag blir det produktivt på bloggen!
Först en chant och nu en modeuppdatering. Sofi Fahrman och Café-Daniel tipsade om vår och sommar-modet igår eller idag (minns inte riktigt) i SVTS morgonsoffa.

Fahrman såg ut som ett vykort från 50-talet och Daniel hade samma kläder på sig som han haft i 10 år. Det enda rätt de hade var att stora braller är på väg tillbaka. Karl-Henrik kan låta meddela att han minsann köpte ett par lite större braller för någon månad sen. Men gudarna ska veta att KH under inga omständigheter tänker dra sig mot de utsvängda brallerna, ty de är alltför mycket grunge. KHJ ser en mycket oroväckande tendens mot en ny retrohippietid i skuggan av klimatdebatten och en alltmer tilltagande vänsterrevolt i samhället. Nog för att KH gillar både klimatdebatt och vänstern, men grunge det kan han aldrig bli ty grunge förfäktar inte bara skägg, grönbruna nyanser och gitarrock (KH har alltid gillat detta)de skjuter också huvudet av sig när livet börjar trilskas (se inlägg från tidigare i veckan). Det är precis detta som skiljer USA från Storbritannien i detta avseende.

Americans want grungy people, stabbing themselves in the head on stage. They get a bright bunch like us, with deodorant on, they don’t get it.
- Liam Gallagher

Fredrik Strage skrev en gång om omslaget till The Verves “Urban Hymns” att när den kom ut ville alla se ut som Richard Ashcroft, frontfiguren på omslaget, men de flesta lyckades bara se ut som någon av de som sitter i bakgrunden.
Den totalt genomknarkade skivan innebar slutet för britpopens storhet, punkterade bubblan tillsammans med Radioheads “Ok Computer”. Innan dess hade jag, med flera, kämpat i åratal för att hålla grungen borta från våra liv. Vi gjorde allt vad vi kunde; stödköpte Metallica skivor, samlade på 80-talsvinyler, försökte klä oss i neonfärgade kläder trots att vi inte ville. Så till sist så dog också den sista Pearl Jam anhängaren och vi kunde koncentrera oss på att hata post-grungare som Counting crows, Nickelback och Barenaked Ladies. Förmågan att formulera bra pop utan att det blir grunge eller rock återgick till de bäst beskaffade.

Men. Låt det aldrig hända igen. Vi får aldrig glömma.

Varje fredag blir jag sugen på melanesiska chants och idag har jag skapat en egen.

Jag är han i mitten med den vita kåpan.

Oh, populärkulturella parnass.
Er kvasiekonomi är synnerligen pervers.

Oh, jag vill inte skiljas från min vara.
Bortom mig existerar inget, varken tid, rum eller avstånd.

Johann Sebastian Bachs utmärkta sviter för cello finns i många inspelningar. Jag har fastnat för Janos Starkers. Protestantisk kyrkomusik för hela året som känns just.. eeh protestantisk. Inga kyskhetsbälten här inte. Fram med otukten bara!

Det säg att grungen kommer ha sitt återtåg inom en snar framtid. Det är extremt oroväckande. Grunge är och förblir en felaktig reaktion på sin samtid. Det är att ge upp och att konstatera alltings jävlighet för att sedan skjuta sig själv i skallen 1994. Istället borde grungen vända sina aggressioner utåt:

“Grupperna Oasis, Primal Scream och The Verve vandaliserar gemensamt ett hotellrum i samband med Hultsfredsfestivalen 1994 eftersom baren hade stängt”

Hur kan man ens komma på idén att stänga baren?

Åsa Linderborgs “Mig äger ingen” kom ut lagom till 1 Maj och allt. Mats Gellerfeldts rosiga kritik i Aftonbladet ger mig ingen anledning att inte läsa denna boken såklart jag är färdig med Kerstin Ekmans ambitiösa praktverk om skogsherrarna.

Jag fastnar för den sista meningen från intervjun på Flamman:

“– Arbetarklassen har, som jag skriver i boken, i genomsnitt åtta år kortare genomsnittslängd än medlemmar i Saco, som jag själv. Det är heavy shit. Det går inte översätta de åtta åren i en Volvo eller en villa, eller vad man kan köpa för en metallarbetarlön, du kan inte köpa de åtta åren. “

Jag tänker på min järnvägsarbetande farfar som dog från mig när jag var 6 år gammal och sen tänker jag på min livs levande uppsatta militär och akademiker till morfar som fortfarande lever och mår bra.

Ni förstår säkert mitt resonemang.