Karl Henrik Johan

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om kören Triple & Touch i bakgrunden ca 03:00 in i den här videon.

Det här är vad de sjunger:

“Opportunister gå hem! Ni var aldrig min vän!
Och vem behöver väl livströtta poser?
Det ni stödjer för da’n skall ni snart lämna kvar,
för ni driver dit vindarna blåser!”

Och sedan blåser de friskt i vinden, kören alltså, och den ena Triplaren slår som besatt med sin tamburin. Det så kallade “steget” som synkroniserat levereras under saxofonpartiet. Jag är mållös. Och framförallt undrar jag om Triple&Touch var vänsterradikaler?

Hobbitarna äger sina produktionsmedel. Det är därför de är så glada, fria och mår så bra. Ty de är staten. Och staten är de. Jag förutsätter att en mjuk marknadsekonomi råder och att alla beslut tas i en direktdemokrati.

Giorgio Armani Beverly Hills.

Den ultimata herrdoften. Bara ordet “herrdoft”.

Oerhört inspirerande.

När kulturskymningen ändrat arena från den konstnärliga till den politiska blir man lätt lite nostalgisk. Jag var inget Def Leppard-fan som barn eller nåt utan har trendmedvetet hypat dem nuförtiden när högkonjukturens plakat och manifestationer behöver hitta sina rötter. Då finner man roten i ett soligt California. Vare sig det är Beach Boys eller Def Leppard så är bilden av lyckan en solstol, en färgglad drink, en brud och en cabriolet. Den här låten är så kompakt och sammansatt och perfekt svävande på målet. Den saknar också de strömlinjeformade mallarna för vilken kommersiellt funtad musik har nuförtiden. Tänk att kommersiellt orienterad musik var bättre då än den är nu. Inte konstigt förresten.

Idag fyller jag år. Gratta mig!

Cd-versionen är på två skivor. Jag har inte den på vinyl. Generellt sett så är kanske John Coltrane kanske lite för städat för mig, jag uppskattar nog frijazzen bättre.

Flykten är ett centralt tema i litteraturen, ofta befolkad av harry hallerska figurer, kluvna individer, ofärdiga och ångestfyllda. Ofta är detta attraktiva karaktärer för unga människor att identifiera sig med. Konstnärsjälar är ofta sådana, opålitliga, fria, flackande och illojala. Deras beteende är omöjligt i ett sammanhang som kräver plikt av dem, plikten i sig kväver deras frihet. Att vara lojal är ett lock för den inbillade individualiteten, drömmen om ett ständigt oberoende och den överenskommelsebundna gemenskapen, där var människa väljer sina beroenden, sina lojaliteter. Att välja sina band är ett centralt tema i den politiska diksussionen, men också ett karaktärsdrag och en egenskap som är svårfångad. Denna frihet, oberoendet, maktfullkomligheten drar till sig beundrare. Inte så mycket för vad de säger utan för hur de säger det, vilka drömmar de väver och vilka intryck de ger sin omgivning. Samtidigt är konstnären också i ett ständigt sökande efter en gemenskap, det blir ett moment 22 där gemenskapen skrämmer, där rutinerna blir till ett fängelse för själen och viljan att alltid ta ett utifrånperspektiv. Bruce Springsteen sa en gång

“When I was a teenager in New Jersey, I felt this hungry dream that music would bring me together with all the other people around the country whom I didn’t know. Now I’ve reached a point where my music does bring millions of people together - and me, I am excluded.”

Sveriges egen Ulf Lundell är ett liknande exempel, ständiga kvinnoaffärer, svek, ångest, depressioner, perioder av total nedgång, närmast en bipolär personlighet som brinner hårt när den väl brinner och när den inte slocknar. Rialto är en trevlig dåtidspassus av ett geni som Sverige aldrig förtjänat. Lundell vill till Venedig med en kvinna och det ska regna lite ljummigt, han står på slussen i snöslasket och deppar, flykten blir Hotel Danieli. Är friheten manligt specifierad i vårt samhälle? Var finns utrymmen för kvinnans frigörelse? När får vi kvinnliga svin att beundra?

I Svts öppna arkiv kan man finna Hagge Geigerts utmärkta intervjuprogram där dåtidens stora intellektuella och folkliga giganter frågades ut i entimmeslånga program som lät intervjuobjekten komma till tals med eftertänksamhet. Mitt favoritprogram är det med Olof Palme, där en annan sida får träda fram. En fnissig, lite försynt man som snabbt ställer om till allvar med en blick som jag hade blivit livrädd för om jag hade varit Hagge. Roligast är anekdoten om Chrusjtjov på Harpsund. Det är på något sätt som att denna sortens subtila och ickeironiserande samtalsmiljön inte existerar längre i modern tv överhuvudtaget. David Letterman undantaget, han klarar också av att hålla balansen. Det gör inte Kristian Luuk som alltid varit en oduglig pajas.

Länk till Palme-avsnittet

Jag ramlade över urmodern till The Beach Boys sound idag. Det var en berusande upplevelse. Någon som vill bli anglikan och flytta till den melanesiska ö-världen?
På soundtracket till “Den tunna röda linjen” finns en del sånt här. Körerna har dock en egen skiva som jag tycker ni ska skaffa på något sätt. Man får mycket förklarat för sig här. Varför modern pop ser ut som den gör och vad dess beståndsdelar är.

En bild helt utan sentimentala klanger där friheten och allvaret är tyst och våldsamt och självklart i bakgrunden och där betraktarna leker av sin rädsla i förgrunden. Du kallar den hednisk jag säger att den är självklar.